Varför amortera?

Har man för lite att göra kan man roa sig med att läsa kommentarer på ekonomisajternas artiklar, t. ex. "Ingves skärper riskkrav på bolån" hos Avanza/Placera.nu. Artikeln i sig själv är ganska intetsägande, men kommentarerna som följer artikeln visar hur svenskarna har hamnat i det skuldträsk där vi nu befinner oss.

Signaturen "Mando Ciao" står för följande kommentar:

"Att amortera några procent per år är improduktivt - det är i stort vad inflationen äter upp och med högre inflation blir skulden allt mindre med tiden.

Bättre att använda pengarna för konsumtion och bidra till arbetslinjen (enl Alliansen). Så varför pröjsa för amortering?"

En amortering på "några procent per år" ger en amorteringstid på 50 år, om vi ser det som 2% per år. Ökar man med någon ynka procent till minskar amorteringstiden snabbt till rimliga 30 år, eller kortare. Så vad är problemet?

Som vanligt bortser man också från att en amortering innebär en minskad räntekostnad under en lång tid framöver. Vid 3% ränta är en amortering på 1000:- värd 30:-/år i minskade räntekostnader. Det tar förvisso 33 år innan man "tjänat" in sin tusenlapp i form av minskade räntekostnader, men det gäller vid nuvarande ränteläge.

Ekonomijournalism när den är som sämst

Under de senaste åren har innehållet i kvällspressen i synnerhet och tryckt press i allmänhet stagnerat kraftigt. Tryckt media har tappat stinget och det framstår som att man inte ens kan rekrytera tillräcklig kompetens längre. Det som trycks i tidningen eller publiceras på internet är ofta helt uselt. 

Ett bra exempel på detta är Aftonbladets sammanfattning av sin "granskning" av fonder och deras utveckling, "Fyra av tio fonder är en förlustaffär". 

Det framgår inte i gratisversionen av artikeln vilka 40 fonder man granskat, vilket i sig innebär att texten är värdelös i praktiken. Men låt oss för sakens skull resonera lite kring innehållet.

För det första kräver fondhandel att man är någorlunda insatt i vad man gör och att man är medveten om att man tar en risk. Om man inte vill förlora pengar ska man inte investera i värdepapper av något slag. Tycker man att aktiemarknaden är svårbegriplig ska man kanske överväga att avstå även från fondhandel. 

Tyvärr har Premiepensionssystemet och tidigare Allemansfonderna gjort att svenska sparare har inställningen att fonder är någonting som man tjänar pengar på. 

Aftonbladet har valt att titta på utvecklingen mellan två godtyckliga datum, 1 september 2000 och 1 september 2013. Att hålla fast vid en fond under så lång tid är riskabelt, även om det rör sig om relativt säkra marknader. För tillväxtmarknader är det en stor risk att investeringen blir förödande... 

Mediadrevet går efter fondavgifter och skrämmer bort spararna från fonder som har höga avgifter. I praktiken leder detta till att många tittar mer på fondavgifterna än på utvecklingen, som inkluderar avgifter. 

Artikeln avslutas med slutsatsen att indexfonder ofta är billigare och mer lönsamma, vilket i teorin stämmer - men det är högst beroende på vad man jämför med och artikeln nämner t ex inte om det är så att man jämfört enbart Sverigefonder eller om man även haft med t ex tillväxtmarknadsfonder. 

Uttalandet att "indexfonder inte har någon aktiv förvaltare utan följer en indexkurva" måste ändå ses som det grövsta övertrampet i artikeln, något som visar att man inte är insatt i ämnet man skriver om, eller att man har anpassat artikeln för den obildade massan så till den milda grad att man skriver rena felaktigheter. Även indexfonder är förvaltade, må så vara genom automatisk robothandel, och det finns absolut ingen garanti för att de verkligen lyckas följa sitt index. 

Avanzas fondsammanfattning för t ex Swedbank Robur Indexfond Sverige anger att "Om indexets sammansättning förändras kommer fondens innehav att anpassas i motsvarande grad", vilket i praktiken innebär att det ligger någon form av (eventuellt automatiserad) handel bakom.

Svårt att reglera bopriserna

Debatten om skenande priser på villor och bostadsrätter har nu varit igång i flera år och det verkar som om de flesta tycker att det inte händer någonting. Man anser att det inte görs något för att bromsa prisutvecklingen och man tycker att priserna fortfarande är alldeles för höga. Många skriker på förändring.

Samtidigt ska man inte glömma att det faktisk har hänt en hel del. När Finansinspektionen (jag undviker FI då jag inte vill förvirra med de som föredrar att läsa ut Feministiskt initiativ) införde en mer eller mindre frivillig begränsning på bolån till 85% av värdet så innebar det de facto att prisutvecklingen stannade av. 

När man nu allt oftare går ut och meddelar att man kan tänka sig ytterligare förändringar, däribland det efterfrågade amorteringskravet, så tror i alla fall jag att man börjar ändra marknadens inställning vilket till sist leder till en förändrad prisutveckling. Det är helt enkelt för kostsamt att genomföra förändringen direkt varför man istället ger budskapet tid att sjunka in innan man inför åtgärderna.

Det finns en hel del att läsa i den sammanfattning som Privata Affärer gjort under rubriken Svårt att stoppa boprisuppgången.

Nystart!

Det känns som att det är dags att nystarta bloggen. Kanske är det höstmörkret som gör det eller också beror det helt sonika på att det händer en massa intressanta saker ute i verkligheten!

Finansinspektionen, som i media anges med samma förkortning som Feministiskt Initiativ, lustigt nog, har kommit igång och har börjat avisera att det kan komma förändringar på bolånemarknaden. Det finns många intressanta tankar kring vart det leder i förlängningen. 

Målsättningen är, precis som vanligt, att kommentera samhälle, ekonomi och andra aktuella ämnen, troligtvis blandat med några bokrecensioner och kanske en eller annan filmrecension. 

Väl mött!

Skatt

Skatteåterbäringen är på antågande. Jag tänker inte upprepa vad jag tycker om de som blir "överraskade" när de får "massa" pengar tillbaka - det är bara ett tecken på att undervisningen i matematik inte har fungerat på ett halvsekel, eller mer.

Trevlig dock att se att pengarna trillar in innan midsommar i år igen. Inga konstigheter så här långt, det är skönt att inte jämka så att man slipper restskatt. Oavsett om man vet hur mycket det blir eller inte så är det tråkigt att behöva betala in en del av löneutbetalningen direkt till Skatteverket. Rättvist, beräkneligt men ändå tråkigt.

Förändring i PPM, men blir det bättre?

I Sverige utreder man saker, föreslår förändringar och fattar någon form av kompromissbeslut. Så brukar det gå till, och så blir det säkert även nu när PPM-utredningen ska presenteras. 

Jag upprepar min tidigare tro på att man behöver ha någon form av räntesparande som alternativ. Att tvinga in spararna i fondmarknaden är inte någon höjdarlösning, särskilt inte om marknaden skulle börja falla. Och räntefonder är som bekant inte garanterade uppgång, även om många tycks tro det.

En begränsning av urvalet av fonderna skulle nog gynna många. Spridningen i systemet är idag mycket stor och det är svårt att skilja fonderna åt. Samtidigt är det en typ av inlåsning som skulle vara störande för andra, mig själv inräknad. Jag vill ta ansvar och göra mina egna val snarare än att följa andra, det är en av de största anledningarna till att jag använder Avanza för mitt sparande och inte någon av storbankerna.

Utredningen presenteras 9:30 idag, det ska bli intressant att se om det dyker upp något utvecklande förslag!

Om att bedöma (in-)kompetens

För en tid sedan gjorde media stor affär av att det hösten 2012 antogs studenter till vissa lärarutbildningar som hade 0,1 som resultat på högskoleprovet. Nu tvingas regeringen göra något åt saken (SR, SvD, Aftonbladet), man inför åtgärder för att förhindra att de som har "bristfälliga förutsättningar att gå färdigt" inte heller har på utbildningen att göra.

Det här är intressant, fast av helt andra anledningar. Egentligen säger inte ett dåligt resultat på högskoleprovet särskilt mycket. Man kan ha låtit bli att svara på frågorna av någon anledning, fått dåligt resultat och ändå blivit antagen genom högskoleprovet eftersom antagningsgruppen för vanliga betyg redan var full. Resultatet på högskoleprovet säger absolut ingenting om betygen i gymnasiet. 

Problemet med för låg kunskap hos de som blir antagna till högskolorna ligger inte i dåliga rutiner för hur man hanterar högskoleprovet utan snarare på den kunskap eleverna har med sig från grundskolan och gymnasiet. Och om de inställningar till samhället man förmedlar i grundutbildningarna. "Alla ska med" skanderades det i senaste valet och det gäller särskilt grundskolan, där man idag har hundratals anledningar att ge även de som inte har kapacitet att klara av ett ämne godkänt. 

Svenska skolan skulle må bra av att återinföra viss begåvningsindelning i klasserna. Se till att satsa på de som behöver det mest! Hade man haft gradering på klasserna hade man kunnat anpassa undervisningen efter eleverna i större utsträckning, liksom man tidigare gjorde i allmän och särskild matematik/engelska. Utan att någon skulle bli lidande. De som är lite bättre hade fått lite svårare utmaningar och de som har mer behov av hjälp hade kunnat tilldelas extra resurser, resurser som idag går åt till att hålla ordning på blandklasser där en fjärdedel av eleverna är understimulerade och en annan fjärdedel inte förstår någonting. Och resterande hälft är helt uttråkade. 

Det är dags att omvärdera skolan och skapa ett strukturkapital för framtiden!

GP är snabba med att skylla på någon annan

I vanlig ordning har GP hittat någon att skylla på. Enligt vad man "erfar" - vilket i fallet GP lika gärna kan betyda "har hittat på" - är det Müllers tekniska lösning för att tjäna pengar på Saab-affären som lett till att den tidigare styrelsen anhållits. 

Frågan är då om det är ekobrottsmyndigheten som överreagerat och anhållit de de kunde komma åt, eller om det är någonting som styrelsen trots allt är ansvariga för. 

SvD är lite försiktigare i sin artikel om Müllers eventuella roll i det hela. Man hänvisar till källor men drar försiktiga slutsatser och uttrycker sig på ett sådant sätt att läsaren själv får dra slutsatser. 

Hela härvan har naturligtvis sina rötter i att man genom att rädda något som borde övergetts - det sjunkande skeppet Saab - endast kunde lyckas genom att hitta någon som faktiskt kunde ha något att tjäna på affären.

Suck. Varför fick inte GM låta Saab gå i konkurs, när det nu var det man ville?

Som en kommentar - ledningen har inte mindre ansvar även om de pressats till någonting mot sin vilja. Chefsjuristen hävdar genom sitt ombud att hon inte gjort något fel. Har man gjort fel så har man, oavsett anledning. 

Och så var det då det här med SAAB... igen!

SAAB Automobil har hamnat i blåsväder igen, trots att det gått över ett år sedan nedläggningen blev ett slutgiltigt faktum. Ekobrottsmyndigheten har börjat komma ikapp och tycks ha funnit oegentligheter i bokföringen, före detta VD Jan Åke Jonsson och ytterligare två personer ur ledningen anhölls härom dagen för "grovt försvårande av skattekontroll", ett brott som kan ge fyra års fängelse. (SvD, SR)

Intressant är att man har valt att ge sig på personer som satt i ledningen innan Müller kom in, man har alltså funnit något som pekar på fiffel relativt tidigt i tragedin Saab. Även chefsjuristen är misstänkt för brott, vilket indikerar att det är kreativt arbete som ligger bakom.

Alternativt så är ekobrottsmyndigheten bara ute efter en syndabock. Trycket på att hitta en "ansvarig" att hänga ut är stort och tydligen kunde man inte hitta något på den per definition skyldige Victor Müller. I praktiken innebär det att man får leta lite längre bak i historien när man väl insett att Müller faktiskt gav Trollhättan konstgjord andning under en längre period. Hade mänskligheten haft något att tjäna på att rädda Trollhättan så borde Müller få Nobels fredspris. 

Nåväl, det ska bli spännande att se var det här slutar.

Medias förändring

Mediasamhället har förändrats under de senaste tio-femton åren. Istället för att bli matad med nyheter från specifika källor vid specifika tillfällen söker man idag i allt större utsträckning själv upp det man vill läsa om, skrivet av de man vill läsa.

Min reflektion är att journalistyrket kommer att utarmas i takt med att allt fler kommer till tals. På kort sikt leder det till ett överflöd av information som är svårnavigerat, men på lite längre sikt kommer de bra källorna att skina allt klarare. I och med att man själv utfromar vad man vill läsa om och vilka källor man vill se innebär det också att de bästa journalisterna kommer att få allt fler läsare och att de journalister som inte riktigt håller måttet kommer att ignoreras.

Vi ser tydliga tecken på det redan idag. Bloggar, som den här, är utmärkta exempel på att man söker information när man vill ha den och att man istället för att hålla sig till en källa gärna navigerar vidare för att läsa mer eller för att ta del av andras åsikter och synpunkter. Twingly är en tjänst som underlättar det senare, man får en möjlighet att koppla ett bloginlägg till den artikel som är källan till uppgifterna.

Under en period har det från flera håll uppmärksammats att många tidningar och nyhetssiter har tagit bort möjligheten att länka till bloggar. Man skyller detta på att man antingen inte kan ha kontroll över vad som skrivs eftersom man tolkat det som att man som publicerande part även har visst ansvar för det som skrivs, eller för att man inte kan få betalt för länkningen. Båda argumenten sätter demokratisk uttrycksrätt åt sidan för att upprätthålla journalistens rätt att inte bli kritiserad. Konstigt.

När man tar del av information i media är det - oavsett om det är en papperstidning, en TV-kanal eller en anonym privatperson/organisation som står bakom - givetvis något man ska göra med kritiska ögon. Alla har något att vinna på att framställa informationen på sitt eget sätt. Kritisk granskning blir allt viktigare när de öppna resurserna på internet blir allt fler.

Göteborgs-Posten förtjänar kritik - lever själva på bidrag(-sfusk)!

Historien om Le Pain Francais som blossade upp i Göteborgs-Postens "kritiska" granskning för ett par veckor sedan gjorde i alla fall att jag redan från första stund undrade vad de höll på med. Tonen var oerhört fientlig och man gav en väldigt ensidig bild av företaget. Dessutom pekade man ut enskilda individer på ett sätt som man normalt sett inte ens gör när det rör sig om grova brott där dom ej avkunnats. Men i just det här fallet gjorde GP det de är bra på: helt oemotsagda publicerade man påhopp efter påhopp, utan att med en enda uns av självkritik kontrollera uppgifter eller ens försöka dämpa skadan.

När sedan drevet gick igång blev det givetvis en rush för den i vanliga fall halvsovande journalisten i gammalmedieträsket att man satte igång med att publicera ytterligare påhopp. Man nöjde sig då inte med att ge sig på de inblandade i affären utan vidgade drevet till att även omfatta personer som endast var knutna till företaget genom släktskap med ägarna. Så länge man hade något som kunde vinklas som upprörande att skriva så såg man helt enkelt till att vinkla det på rätt sätt och sedan sätta det på pränt, ofta utan att ha kontrollerat sina faktauppgifter.

Nu är affären i sig inte så uppseendeväckande. På ett helt normalt sätt är det många som faller i fällan och tror på en ensidig berättelse men det är sannolikt att det är än fler som inte bryr sig alls. Man bryr sig inte om vad GP skriver eftersom man helt enkelt inte läser tidningen.

Det som är riktigt intressant är eftermälet på historien. Le Pain Francais köper annonsplats för att trycka "sin" version av historien, något som givetvis får GP att vakna till igen. I en egen annons (publicerad som en artikel, men att betrakta som en annons) försvarar man sig och nämner bland annat att stormen som uppstått nu är en "köpt" kampanj som används för att stärka företagets image. Man pratar om det näthat som uppstått mot vissa av personerna som stått på GPs sida i artiklarna och vill på så sätt väcka empati hos läsaren. 

GP skriver i sin replik att man låter alla komma till tals, men man väljer att göra det med kommentarsfunktionen avstängd. GP har också sedan länge slutat använda Twingly, som låter bloggare (och andra) komma till tals. Man har helt enkelt tröttnat på att någon annan än den egna journalistkåren har åsikter.

Man går även hårt åt intresseorganisationen Timbro som försöker att balansera och nyansera uppgifterna som GP lämnat, bland annat på Newsmill. Det väcker naturligtvis en komisk aggressivitet hos journalisterna på GP, man känner sig ansatta vilken man naturligtvis inte är vana vid. Pressen ska stå upp och slå på de svaga, bra journalistik ifrågasätts inte! Timbro har även publicerat intervjuer med de inblandade ansvariga på GP.

Ytterligare en intressant sida av debatten är att man egentligen kritiserar det statliga bidragsstödet till arbetsgivare som anställer personer som annars hade haft svårt att finna en anställning. Bidrag som är till för att få in folk på arbetsmarknaden, för att skapa platser och vars mål är att de anställda så småningom ska kunna få arbete helt utan bidrag. Detta väljer GP att inte alls belysa, man lyfter fram det som att det är en enskild anställd på Arbetsförmedlingen tillsammans med ägarna på Le Pain Francais som på egen hand godtyckligt skapat ett regelverk som passar för eventuellt fusk...

Journalistyrket ser ut att gå mot att bli ett låglönejobb där kraven för att bli anställd är obefintliga och där arbetsgivaren tvingas utnyttja olika typer av bidragsstöd för att klara finanserna. Och på tal om att fuska till sig statliga bidrag - Göteborgs-Posten är förstora för presstöd, men genom att vara störst kan man ändå fuska till sig stöd i form av distributionsstöd - ett stöd som för GPs del innebär att de får ut hälften av alla möjliga statliga stöd för pressen. (GP-journalistisk matematik; det finns två bidrag, GP får det ena, alltså får man hälften av stöden)

Fotnot: Intressant hos Timbro om de ekonomiska förutsättningarna för Le Pain Francais respektive Göteborgs-Posten.

Äntligen! Slut på mobilprat i bilen?!

Med viss glädje läser jag att regeringen äntligen vill förbjuda mobilprat i samband med bilkörning. (Aftonbladet, SVD, Sveriges Radio) Det här är någonting som jag har efterfrågat länge! 

Det finns få personer som beter sig så illa i trafiken som de som försöker köra bil med en hand samtidigt som de håller telefonen vid örat med den andra handen. I ett land med mestadels automatväxlade bilar och låga hastigheter hade det kanske kunnat fungera, men i Sverige kör de flesta fortfarande manuellt växlade bilar och kombinationen mobiltelefon + körning i låga hastigheter vid t ex kökörning eller stadskörning alternativt körning i rusningstrafik i hög hastighet blir aldrig bra. 

Att man samtidigt passar på att formulera lagen så att även rakning och sminkning skulle bli förbjudet ser jag inte som något konstigt, varför skulle man behöva göra det ena eller det andra just under körningen? Inget av de fallen skulle ge särskilt vackert resultat vid en olycka. 

Det är underligt att ett land som försöker stå för trafiksäkerhet kan vara bland de sista i EU med att införa den här typen av lagar. Vi har sänkta hastigheter överallt, men eftersom polis och myndigheter tycks räkna med att alla ändå kör 30 km/tim för fort måste man sänka hastigheterna än mer för att få önskvärt resultat. Men att förbjuda mobiltelefonsamtal under bilkörning, så långt ville man inte sträcka sig.

Jag tycker att nästa steg borde vara mer poliser på vägarna för att förändra attityder och inställningen till våra trafikregler över lag. Man måste se till att få samma resultat som satsningen mot rattonykterhet fick för många år sedan - tidigare var det vanligt att man tog några glas och ändå körde hem (möjligtvis på en liten skogsväg för att undvika polisen) men nu är det väldigt få som kör efter att ha druckit någonting alls och trots mängder av nykterhetskontroller i trafiken är det få som "åker fast".

Men, ett steg i taget, att förbjuda mobilprat är definitivt ett steg i rätt riktning!

Vad gör man när räntorna är lägre än någonsin?

Först vill jag klargöra att jag inte på några sätt är skuldfri. Inlägget speglar mina åsikter och jag försöker så gott det går att leva som jag lär. Nu finns det alltid begränsningar i hur mycket man kan agera på en fast budget, så för att kunna göra saker som jag vill kunna göra måste jag avstå från annat, eller minska mitt sparande eller min amorteringstakt.

Räntan är och ser ett tag fram över ut att vara lägre än någonsin. Det här är ett perfekt tillfälle för att skruva upp amorteringarna så att man, när räntan stiger igen, kan hålla kvar sina utgifter på en rimlig nivå genom att - i värsta fall - parera ränteuppgångar med minskad amortering.

Många förespråkar rörliga räntor, men med räntorna på låga nivåer sätt många gamla sanningar ur spel. Man ska också komma ihåg att prognoser är lika värdefulla som vilken annan typ av spådomar som helst - bara för att finansinstituten lever på att spekulera innebär det inte att de brukar ha rätt. De har inte ens rätt särskilt ofta, sett till längre perioder och sett över genomsnittet av alla "bedömare". 

Sett över de senaste fem åren har jag genom att hela tiden öka amorteringarna sett till att utgiftsnivån för ränta + amortering är konstant. Det innebär att jag idag amorterar betydlig mer än tidigare. För min ekonomi är det en sund inställning, tycker jag, men jag oroas ändå av att någon gång i framtiden hamna i en situation som inte är ekonomiskt hållbar. Den positiva sidan är att varje amorterad krona då gör en krona mindre i skuld om det skulle gå riktigt illa.

Jag tror att vilda västern-tiden för bolån och prisstegringar är över. Har vi tur stabiliseras priserna under en lång tid framöver, har vi otur faller de och har vi riktigt mycket otur faller de rejält. Kvar står då de som lånat 100% under en period mellan ungefär 2006-2011 som det kan gå riktigt illa för. Därmed inte sagt att det blir så, bara att det kan bli så.

Nej, det är dags att sluta lånekarusellen och bygga en tryggare framtid!

Lån och skuldfällor

Det här med lån är välidgt intressant, särskilt när man försöker förstå hur folk tänker.

Jag har full förståelse för att man kan tänka sig att köpa drömhuset även om det blir lite dyrare än vad man hade hoppats på och jag tycker att man kan ta en ganska hög kostnad för att bo bra, både vad det gäller läge och vad det gäller själva bostaden. Det som jag däremot har lite svårt att förstå är när man sträcker sin ekonomi till det yttersta för att få råd med det boende man absolut vill ha. Att man tar risker som man kanske inte borde ta.

Kikar man på Booli ser man att det ligger en hel del bostäder ute vars priser har sänkts rejält. Dessutom är det många som har pantbrev som vida överstiger det pris som angivits, vilket tyder på att man kommer att sälja med förlust. I praktiken är det väl någonting man till varje pris vill undvika?

De låga räntorna just nu bäddar för högre amorteringstakt - istället för att lägga pengarna på annat bör man försöka kompensera en tillfäligt (?) låg kostnad med att amortera. Oavsett hur framtiden ser ut så är lägre skulder en bra startpunkt för framtiden. Det är i alla fall så jag resonerar.

Det blev ett filosofiskt inlägg, utan någon som helst länkning eller annat. Lite ovanligt i blogg-världen, känns det som, så håll till godo!

Förvånansvärt, SR; lysande Bildt!

Sveriges Radio är förmodligen den mest utdöende mediainstutitionen i Sverige just nu. Om en instutition kan vara utdöende, vill säga. Tolka mig rätt, SR tillhandahåller en bra service och det händer att jag lyssnar på både P3 och P4, men de är ändå förlegade på så många sätt. 

Under ett program i P1 i går morse ringde utrikesminister Carl Bildt in på en öppen linje och bad att få uttala sig. Lite oväntat för redaktionen, vilket är fullt förståeligt, men drevet som gick igång efter samtalet är nästintill pinsamt. Uppenbarligen kände sig någon annan på SR diskriminerad för att Bildt avstod från att svara på frågor från Ekot och istället valde en allmän väg in för att debattera frågan. 

I allmänhetens ögon bör ett program som är öppet för alla också kunna användas som en kanal för alla. Även ministrar, kungar, bagare eller gubbsjuka män som sitter hemma och lyssnar på P1. Ingen kritik där, bara en observation. Det är mycket fascinerande att läsa om följderna i media:

Ekot blev tydligen upprörda över att de, som vanligtvis har monopol på politiker hos SR, blev omsprungna av ett mer öppet program med färre lyssnare. Man bryr sig inte om anledningen utan fokuserar istället på någon form av inställning till vad man själva tycker är acceptabelt. I ärlighetens namn - borde man inte själv få välja hur, när, var och till vem man uttalar sig? 

Lyssnarna blev upprörda eftersom en person som vanligtvis får utrymme i media fick lite mer utrymme i media. Utrymme som de själva gärna vill ha monopol på. Klubben för inbördes orerande i P1. Sedan kan man undra vem som lyssnar på P1. Att man dessutom, från programmets sida, twittrat ut att man skulle diskutera frågan borde ha gjort saken uppenbar - Carl Bildt är synnerligen aktiv på Twitter och även om han inte sett själva meddelandet själv är det stor risk att någon annan i hans omgivning gjort det.

Aftonbladet blir i vanlig ordning upprörd mot allt, särskilt om det rör sig om smutskastning i allmänhet, smutskastning av Bildt i synnerhet eller någonting som man kan hänga ut som orättvist. 

När Carl Bildt senare uttalar sig i media är det på ett skämtsamt, ironiskt och retoriskt lysande sätt: "Jag är ledsen om detta har skapat någon dålig stämning i radiohuset i dag. Det var inte min mening. Om det leder till bättre stämning i radiohuset lovar jag att aldrig mera ringa." 

Game, set and match.