Medias förändring

Mediasamhället har förändrats under de senaste tio-femton åren. Istället för att bli matad med nyheter från specifika källor vid specifika tillfällen söker man idag i allt större utsträckning själv upp det man vill läsa om, skrivet av de man vill läsa.

Min reflektion är att journalistyrket kommer att utarmas i takt med att allt fler kommer till tals. På kort sikt leder det till ett överflöd av information som är svårnavigerat, men på lite längre sikt kommer de bra källorna att skina allt klarare. I och med att man själv utfromar vad man vill läsa om och vilka källor man vill se innebär det också att de bästa journalisterna kommer att få allt fler läsare och att de journalister som inte riktigt håller måttet kommer att ignoreras.

Vi ser tydliga tecken på det redan idag. Bloggar, som den här, är utmärkta exempel på att man söker information när man vill ha den och att man istället för att hålla sig till en källa gärna navigerar vidare för att läsa mer eller för att ta del av andras åsikter och synpunkter. Twingly är en tjänst som underlättar det senare, man får en möjlighet att koppla ett bloginlägg till den artikel som är källan till uppgifterna.

Under en period har det från flera håll uppmärksammats att många tidningar och nyhetssiter har tagit bort möjligheten att länka till bloggar. Man skyller detta på att man antingen inte kan ha kontroll över vad som skrivs eftersom man tolkat det som att man som publicerande part även har visst ansvar för det som skrivs, eller för att man inte kan få betalt för länkningen. Båda argumenten sätter demokratisk uttrycksrätt åt sidan för att upprätthålla journalistens rätt att inte bli kritiserad. Konstigt.

När man tar del av information i media är det - oavsett om det är en papperstidning, en TV-kanal eller en anonym privatperson/organisation som står bakom - givetvis något man ska göra med kritiska ögon. Alla har något att vinna på att framställa informationen på sitt eget sätt. Kritisk granskning blir allt viktigare när de öppna resurserna på internet blir allt fler.

Göteborgs-Posten förtjänar kritik - lever själva på bidrag(-sfusk)!

Historien om Le Pain Francais som blossade upp i Göteborgs-Postens "kritiska" granskning för ett par veckor sedan gjorde i alla fall att jag redan från första stund undrade vad de höll på med. Tonen var oerhört fientlig och man gav en väldigt ensidig bild av företaget. Dessutom pekade man ut enskilda individer på ett sätt som man normalt sett inte ens gör när det rör sig om grova brott där dom ej avkunnats. Men i just det här fallet gjorde GP det de är bra på: helt oemotsagda publicerade man påhopp efter påhopp, utan att med en enda uns av självkritik kontrollera uppgifter eller ens försöka dämpa skadan.

När sedan drevet gick igång blev det givetvis en rush för den i vanliga fall halvsovande journalisten i gammalmedieträsket att man satte igång med att publicera ytterligare påhopp. Man nöjde sig då inte med att ge sig på de inblandade i affären utan vidgade drevet till att även omfatta personer som endast var knutna till företaget genom släktskap med ägarna. Så länge man hade något som kunde vinklas som upprörande att skriva så såg man helt enkelt till att vinkla det på rätt sätt och sedan sätta det på pränt, ofta utan att ha kontrollerat sina faktauppgifter.

Nu är affären i sig inte så uppseendeväckande. På ett helt normalt sätt är det många som faller i fällan och tror på en ensidig berättelse men det är sannolikt att det är än fler som inte bryr sig alls. Man bryr sig inte om vad GP skriver eftersom man helt enkelt inte läser tidningen.

Det som är riktigt intressant är eftermälet på historien. Le Pain Francais köper annonsplats för att trycka "sin" version av historien, något som givetvis får GP att vakna till igen. I en egen annons (publicerad som en artikel, men att betrakta som en annons) försvarar man sig och nämner bland annat att stormen som uppstått nu är en "köpt" kampanj som används för att stärka företagets image. Man pratar om det näthat som uppstått mot vissa av personerna som stått på GPs sida i artiklarna och vill på så sätt väcka empati hos läsaren. 

GP skriver i sin replik att man låter alla komma till tals, men man väljer att göra det med kommentarsfunktionen avstängd. GP har också sedan länge slutat använda Twingly, som låter bloggare (och andra) komma till tals. Man har helt enkelt tröttnat på att någon annan än den egna journalistkåren har åsikter.

Man går även hårt åt intresseorganisationen Timbro som försöker att balansera och nyansera uppgifterna som GP lämnat, bland annat på Newsmill. Det väcker naturligtvis en komisk aggressivitet hos journalisterna på GP, man känner sig ansatta vilken man naturligtvis inte är vana vid. Pressen ska stå upp och slå på de svaga, bra journalistik ifrågasätts inte! Timbro har även publicerat intervjuer med de inblandade ansvariga på GP.

Ytterligare en intressant sida av debatten är att man egentligen kritiserar det statliga bidragsstödet till arbetsgivare som anställer personer som annars hade haft svårt att finna en anställning. Bidrag som är till för att få in folk på arbetsmarknaden, för att skapa platser och vars mål är att de anställda så småningom ska kunna få arbete helt utan bidrag. Detta väljer GP att inte alls belysa, man lyfter fram det som att det är en enskild anställd på Arbetsförmedlingen tillsammans med ägarna på Le Pain Francais som på egen hand godtyckligt skapat ett regelverk som passar för eventuellt fusk...

Journalistyrket ser ut att gå mot att bli ett låglönejobb där kraven för att bli anställd är obefintliga och där arbetsgivaren tvingas utnyttja olika typer av bidragsstöd för att klara finanserna. Och på tal om att fuska till sig statliga bidrag - Göteborgs-Posten är förstora för presstöd, men genom att vara störst kan man ändå fuska till sig stöd i form av distributionsstöd - ett stöd som för GPs del innebär att de får ut hälften av alla möjliga statliga stöd för pressen. (GP-journalistisk matematik; det finns två bidrag, GP får det ena, alltså får man hälften av stöden)

Fotnot: Intressant hos Timbro om de ekonomiska förutsättningarna för Le Pain Francais respektive Göteborgs-Posten.

Media kritiserar sig själva... inte!

DN ger en missvisande rubrik om att Tillväxtverkets Christina Lugnet fått missvisande rubriker i media gällande de representationsräkningar man råkat i blåsväder för. Givetvis är det så, media har en egen agenda och när mediacirkusen väl drar igång spelar sanningen inte så stor roll längre, då är det rubriker och sålda exmplar som gäller, samt att ligga före konkurrenterna.

Journalister är precis som alla andra självcentrerade individer och det som skrivs i media är en spegling av vad journalisterna själva tycker, även om de kan ha fått andra instruktioner. Åsikter, förhoppningar och personliga värderingar syns ofta igenom texten och kan ge viss fingervisning om vad journalisten tänker. Nu gäller det naturligtvis inte alla journalister, men säkert de flesta.

Artikeln ovan kan tas som ett skolexempel på hur man får läsare, hur man gradvis under artikeln vänder innehållet till att säga det man själv vill få fram samt hur man avslutar på ett sätt som nästan är motsatt rubriken. Låt mig förklara vad jag menar:

Rubriken "Lugnet: Rubrikerna missvisande" ger ett intryck av att man dels håller med om uttalandet, dels kommer att ge en möjlighet för motparten att förklara sig i löptexten.

Texten inleds sedan med en kort repetition av händelseförloppet så här långt, där DN passar på att påpeka att det var den egna journalistiken som startade cirkusen och därför ska få hela äran av att eländet avslöjats. Man fortsätter sedan med att i en nästan hånfull ton berätta om att offret gått till en lokal nonsens-tidning (underförstått: ingen "riktig" tidning ville lyssna) för att få ut sin åsikt. Naturligtvis måste det sedan snappas upp och (mot-)kommenteras, men när man väl fått med ett ord i spelet är man bara ett än mer tillåtet offer för nya skriverier.

Man avslutar sedan med att kommentera att det är ett enda uttalande som varit mål för erkännandet och att detta uttalande bara gäller en bråkdel av allt det fusk man tidigare grävt fram.

Mycket av det här sägs mellan raderna, givetvis, och hela artikeln är i princip intetsägande. Men genom att ge sken av att Lugnet fått uttala sig, även om så inte var fallet, har man gett ett sken av att vara opartisk och ständigt i jakt på sanningen.

Nej, media ska man akta sig för.

Vem styr terrorn?

Mönstret är skrämmande tydligt: Var gång det gått en längre tid sedan en terror-incident eller ett terror-attentat kommer det nya varningar för potentiella terroristaktioner.

Jag förvånas inte längre när det kommer rapporter om höjd risk för terrorattacker från USA eller EU. Hotet må vara reellt, men det är lönlöst att försöka undvika situationer och platser där man riskerar att drabbas. Risken att dö i eller skadas av ett terrorattentat är i stort sett obefintlig - det sker helt enkelt för få attentat.

I Sverige är det främst Aftonbladet och dess kvällstidningskollegor som lever på att basunera ut varningar om terrorhot. Göteborgs Posten verkar inte uppmärksamma hotet alls och på DN finner man artiklarna långt ner på förstasidan. DN har dessutom publicerat en läsvärd debattartikel av Magnus Norell, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

När USA går ut och uppmanar amerikaner utomlands att vara försiktiga missar de naturligtvis att amerikaner på hemmaplan i USA skall vara än mer försiktiga.

Att resevarningen dessutom är tidsbestämd (den gäller från nu till den 31 januari 2011) är bara löjligt och skänker inte någon tilltro från min sida.

Boken Risk av Dan Gardner ger en bra bild av hur vi människor felaktigt bedömer risker. Den rekommenderas.