Att bygga murar

När det gäller lagbygge är det vanligt att man, som spelare, förväntas avsky spelarna i det andra laget och göra livet så surt som möjligt för dem. I de flesta lagidrotter som ishockey och fotboll är inte själva lagsammansättningen särskilt kontinuerlig, utan spelare byter lag och lag byter spelare hej vilt, ofta utan rim och reson.

De gamla blockgränserna är teoretiska konstruktioner som passar i en värld som är statisk och där man har tydliga skillnader i vad man står för och hur man vill se samhället. På senare tid har politiken, precis som mycket annat, gått mot ett grått genomsnitt där de flesta vill och tycker samma sak, med få nyansskillnader mellan grått och grått. Alla vill åt samma håll, på samma sätt men har olika sätt att uttrycka det.

När spelplanen blir allt mindre öppnar det för nya spelare, man tomrummen på ytterkanterna med extrema spelare på olika sätt. Slagskämpen som gör allt för att psyka och ställa till bråk, de defensiva spelarna som aldrig tar sig över mot motståndarens mål och de som bara kommer in för att vinna pucken i fasta situationer. Man har blivit superspecialiserade, bortom rim och reson.

När så en av spelarna på planen plötsligt är den som ingen egentligen vill ha och som ingen egentligen vill spela med, vad gör man då?

Den parlamentariska situationen i Sverige just nu är egentligen inte särskilt illa byggd. Visst, Sverigedemokraterna fick många röster men situationen hade kunnat vara mycket värre om andra extremistpartier fått lika stora delar av rösterna, till exempel V, MP och F!, som var för sig anser sig stå över resten av mänskligheten. Som har rätt enbart på grund av att alla andra har fel. Som har rätt att uttrycka vad som helst och behandla "de andra" precis som de själva vill.

Kanske hade även dessa extremister haft nytta av den mognadsprocess som SD genomgått. SD har rensat upp i leden, man tonar ner de delar av politiken som man vet är mest kontroversiella. Man har tagit sig dit man vill och för att nu kunna växa måste man attrahera fler.

Det har varken V, F! eller MP förstått. Man puttrar på runt sina 5-7% i varje val, så små att man egentligen är ointressanta men tack vare en låsning liknande Berlinmuren får man ändå makt med jämna mellanrum. Inte för att man är nämnvärt stora och inte för att man egentligen borde ha mandat till någonting när man har 95% av befolkningen emot sig (eller i alla fall inte för), utan för att de parter som man "samarbetar" med tillåter det, i en form av blind maktsträvan.

Åsiktsregistrering, åsiktsfiltrering, åsiktsnegering?

Det vanligtvis lugna, medgörliga och "lagom:a" Sverige har blossat upp under de senaste månaderna. Det utrymme i media som tidigare var vigt åt främst Miljöpartiet och kanske Piratpartiet och Fi har plötsligt tagits över samma personer men med ett helt annat budskap. 

Istället för att skälla på de som inte källsorterar sitt toalettpapper på rätt sätt, de som inte äter ekologiskt lösgodis och de som inte fildelar använder man det politiska spelrum man fått för att svartmåla Sverigedemokraterna. Men kan det inte bli för mycket? Är det kanske det som har hänt.

I debatten kommer de riktiga fårskallarna fram. Plötsligt är det OK med åsiktsregistrering och att hata någon för åsikter som man tror att vederbörande har, det är OK att tycka illa om någon och att hata hata hata med enbart partitillhörighet som grund. Missar man inte poängen här? 

Min inställning i många fall är att man ska representera demokratin och de värderingar som följer av att man faktiskt tillämpar en demokratisk ordning. Man kan inte på ett legalt sätt välja att ignorera någon bara för att man inte tycker som denne, man kan inte hänga ut och någon för att de har gjort ett visst val. Vi har valhemlighet i Sverige - man behöver inte säga vad man röstat på - och vi har dessutom rätt att uttrycka vår åsikt anonymt i riksdagsvalet. Men man måste väl ändå kunna såt för sina åsikter utan att bli lynchad?

Dilemmat ligger i att det kan gå för långt. När motståndet går för lång tröttnar många, kanske de flesta. Man blir upprörd över den aggressiva stämningen vilket leder till att de utsatta inte längre ses som den felande länken - det blir istället "synd om dem". Sympati är en stark känsla. 

Nej, det är inte rätt att registrera eller förfölja någon för att de röstat på Sveriges tredje största parti eller för att de för den delens skull uttrycker åsikter som man själv inte håller med om. Är de öppet uttryckta åsikterna helt fel är det en polisiär sak ("hets mot folkgrupp" och liknande) att ta hand om det. 

Lika mycket som "den andra sidan" har rätt att tycka vad de vill, lika mycket har alla andra en självklar rätt att uttrycka sin åsikt i samma fråga, att möta argumentationen och komma med motargument. Tyvärr faller mycket av demokratin i det här stadiet eftersom exempelvis Miljöpartister och Feminister är experter på att inte låta motståndaren komma till tals. Vilket givetvis också gäller Sverigedemokraterna. 

Nej, om någon har åsikter som du inte vill höra så har du två alternativ. Antingen får du argumentera emot och försöka övertyga om det felaktiga i resonemanget. Eller så kan du välja att filtrera bort det du inte vill höra. Oavsett vilket du väljer och oavsett om du övertygar eller låter dig övertygas så är det var och ens demokratiska rätt att göra så. 

Valresultat

Det var ett intressant val och framförallt ett intressant valresultat. Som en stolt segrare stod Löfvén framför kamerorna i natt och tackade svenska folket för det förtroende som gjort Socialdemokraterna till segrare och honom själv till sannolik statsminister.

Något är fel med den bilden, men vad?

Nu på morgonen blir det allt tydligare att svenska folket inte har valt Löfvén och Socialdemokraterna till någonting alls. Det man gjort är att lägga lika många röster som i förra valet fick Mona Sahlin att avgå på grund av ett alldeles för dåligt valresultat.

Skrämmande.

Första maj

För de allra flesta kommer första maj som en välkommen och omotiverad ledighet. Vi svenskar har slutat upp med att stå upp på barrikaderna och protestera, demonstrationstågen är numera mer symboliska och saknar nämnvärd betydelse för de allra flesta. Ändå är det fortfarande viktigt att vi har en särskild dag för arbetarna, när de kan springa runt och visa att de inte alls är nöjda.

För ett par år sedan hörde jag en teori om första maj som gick ut på att man instiftat första maj som röd dag eftersom arbetarna ändå förväntades vara gravt bakfulla till följd av firandet på Valborgsmässoafton. Inte helt sant, förmodligen, men det visar på hur arbetare förväntades bete sig.

I dagens Sverige får de som förr kallades för "arbetarna" allt mindre plats. Genom åtgärder försöker man få allt fler svenskar utbildade på allt högre nivå, något som troligtvis motverkar sitt eget syfte. Mark Levengood twittrade för någon dag sedan om att han sett de första studenterna på stan och uttryckte sedan sin glädje över att få se nya ansikten på hamburgerrestaurangen. Och det ligger nog inte långt ifrån sanningen, egentligen. Trots allt måste serviceyrkena fyllas av kandidater även om populationen som helhet blir allt mer välutbildad.

Att man nu återigen försöker införa utbildning som ett sätt att få bukt med växande arbetslöshet måste vara ett tecken på att Alliansen följer i gamla Socialdemokratiska spår...

Nu vill inte ens Sossarna vara Sossar längre

Kanske är vi på väg mot en ny tid med riktig demokrati och ett samhälle där folk faktiskt röstar på det de tror på och sympatiserar med snarare att rösta efter samhällsklass. Ty trots att Socialdemokraterna utåt sett är emot klassindelning av samhället är det just tack vare klassamhället som de regerat Sverige under flera decennier.

Låt mig förklara. Socialdemokraterna har haft sitt största stöd i arbetarrörelsen och industrifacken. LO står bakom Socialdemokraterna i val efter val, trots att medlemmarna sannolikt har en mer delad politisk åskådning.

Nu tappar Socialdemokraterna röster i undersökning efter undersökning, till viss del kan förlusterna säkert tillskrivas en viss Mona Sahlin, men mycket av fallet beror också på att en ny generation röstberättigade som genom en gedigen uppfostran i skolan lärt sig att grunden i en demokrati är rösträtten - och att man ska rösta på det man tror på.

De senaste regeringarna, höger som vänster, har gång på gång visat att det svenska samhället och socialförsäkringarna inte bryter samman bara för att vi byter regering. Snarare tvärt om, även Moderaterna och Alliansen står för ett Sverige där vi tar hand om varandra och där alla har någon form av social trygghet. Skillnaden mellan blocken ligger snarare i detaljfrågor kring hur pengarna ska fördelas, till exempel vilka åtgärder som skall genomföras för att få ut fler på arbetsmarknaden eller hur skolan skall utformas för att framtida generationer skall kunna konkurrera på en alltmer global marknad.

Alliansen och kanske framförallt Miljöpartiet verkar vara de stora vinnarna när Socialdemokratin imploderar. Och det kanske är mer rimligt att vi har ett antal jämnstora partier snarare än ett parti som totalt dominerar regering efter regering.

Jag är besviken på Thomas Bodström, jag tror att han hade varit en bra ledare för Socialdemokraterna. Men han vill inte vara Socialdemokrat just nu, han sitter hellre med familjen och lever det fina livet som halvrik amerikan. Och vem kan klandra honom? Partiledartåget kommer säkert tillbaka, kanske redan efter nästa katastrofval.

När så LOs medlemmar genom en arbetsvänlig politik och nya jobbskatteavdrag får mer i plånboken inser kanske även LO att det är dags att hoppa av demonstrationståget och dyka in i verkligheten.

Hur försvarar man demokratin?

Grästorp tycks vara en lantlig idyll, en idyll med attraktionskraft för högerextrema organisationer. Det är egentligen ingenting ont i det, vi lever i en demokrati (eller något som ska likna en demokrati) och det är folkets röst som avgör vem som styr.

Lantidyllen fick stora rubriker efter valet i höstas sedan Svenskarnas parti lyckats få en plats i kommunfullmäktige, något som många förfärades över och så här i efterhand verkar det nästan som om man inte fått några röster alls; ingen vill erkänna att man röstat på ett högerextrimistiskt parti, kanske är väljarna rädda för repressalier?

Nu gick det ju på gammalt svenskt manér "bra ändå", man lyckades avvisa ett kommunalråd med hänvisning till regeln som säger att man måste bo i den kommun där man blir invald. Kommunchefen slår sig för bröstet och säger att platsen är förverkad oavsett om ett pågående överklagande slår igenom eller inte.

Samtidigt som jag inte delar de politiska åsikterna hos Svenskarnas parti så kan jag ändå tycka att man inte kan bete sig hur som helst i en demokrati, dvs det ska ta emot ordentligt innan man entledigar någon som trots allt är folkvald.

En stilla undran - borde det inte finnas fler fall i Sverige där en politiker verkar i en annan kommun än där han är bosatt, om man verkligen går in för att kontrollera? Är det någon som bryr sig?

Se där, nu halkade jag tillbaka in på politiken efter allt tjat om dubbdäck.

Strategiskt avhopp av Bodström

Det meddelas idag att Bodström lämnar riskdagen för att stanna med familjen i USA, ett starkt beslut av honom.

Thomas Bodström tillhör det fåtal politiker som faktiskt har andra försörjningsmedel och jag tror inte att utebliven lön från riksdagen är något kännbart bortfall från en författare och advokat. Nu kan han i stället satsa på att skriva böcker under en period för att få mer långsiktiga inkomster och politiken tror jag att han kan återvända till så snart han kommer tillbaka.

På det politiska planet har Bodström i och med uppståndelsen kring hans ledighet lyckats få massmedial uppmärksamhet som hade varit svårt att få på annat sätt. Det är dessutom helt rätt i dagens Sverige att offra karriären för sina barn, särskilt om man är man och Socialdemokrat. Det här skulle rent utav kunna vara ett väl genomtänkt strategiskt drag från Socialdemokraternas näste partiledare. Låt mig ge några exempel:

1. Det går inte att tycka illa om någon som lämnar riksdagen för att vara med sin familj. Även om det beror på att man gör något så o-Socialdemokratiskt som att spendera en tid i USA. Även om det innebär att man ställer sig över arbetarklassen. Det är dessutom lätt att väcka empati i det här läget.
2. Trots att det varit planerat sedan länge ställer Bodström ändå upp i riksdagsvalet. Det bäddar för en debatt med stort medialt utrymme. Och eventuell skada är väldigt lätt att kontrollera, börjar det se illa ut kan man välja att antingen säga upp riksdagsplatsen direkt, eller att lämna familjen och börja veckopendla till USA. Närvaro i riksdagen är mer eller mindre frivillig i vilket fall eller praktiseras hur som helst på det sättet.
3. Citatet på DN.se ger en inblick i den strategiska medvetenheten hos Bodström: "Jag ska vara med och vinna nästa val och det arbetet börjar långt tidigare än 2014." - Ja, det har redan börjat!

Min gissning är att en opinionsundersökning just nu skulle visa starkt stöd för Bodström.

Vissa arbeten kan man inte smita ifrån...

Thomas Bodström skolkade under de inledande riksdagsdagarna eftersom familjen tillfälligt flyttat till USA. Att sätta familjen först och att våga ge dem en chans att leva utomlands under en kort period skall Bodström ha all heder för, men vad tänkte karln?

Thomas Bodström är inte min idol, vilket jag gör längre utläggningar kring i tidigare inlägg, men det innebär inte att han inte är en duktig politiker och, som jag också påpekat, en mer värdig partiledare för Socialdemokraterna än Mona Sahlin.

Bodström kommenterar beslutet på sin blog, lite naivt av honom att tro att en riksdagsplats är som ett "vanligt jobb" där man kan komma och gå mer eller mindre som man vill. Socialdemokraterna har visserligen alltid tyckt att det är en rättighet att jobba och därför har man inte en skyldighet att göra sitt jobb, men när det gäller riksdagen är arbetet viktigt, särskilt för de som röstat på ledamoterna.

Nu gick det inte så lätt att bara vara ledig, Bodström fick inte ledigheten beviljad av riksdagens gruppledare och är därmed tvungen att antingen säga upp sin riksdagsplats eller att lämna familjen i USA och återvända till Sverige. Han kan naturligtvis ta med sig familjen tillbaka till Sverige men det känns som ett sätt att straffa dem för hans egen politiska ambition.

Som sagt var, det var naivt av Bodström att försöka tänja gränserna och ignorera sitt politiska uppdrag till förmån för privat nöje. Att dessutom ställa upp i rksdagsvalet innebär att man redan har gjort ett val - man vill representera det svenska folket i riksdagen och är beredd att göra de uppoffringar som krävs. De riksdagsledamöter som har familjen på andra platser i Sverige än Stockholm tvingas lämna familjen varje arbetsvecka, varför ska då en politiker som på eget bevåg flyttar utomlands få dispens från reglerna?

Double dip eller dags för återhämtning?

Under 2008-2009 var det många som talade om en så kallad double-dip, en djup ekonomisk nedgång följd av en kort uppgång där en djupare nedgång väntar bakom hörnet. Tanken fanns där hos många av oss, men återhämtningen under 2010 har varit stark, ändå talar man nu om risken för ett återfall.

De ekonomiska svängningarna är kända för att vara oförutsägbara, det handlar ofta om rena spådomar som, om de slår in, i efterhand tillvägs stor trovärdighet. Läs även mitt tidigare inlägg om Spåmännen som står för de ekonomiska förutsägningarna.

En av de större riskerna med en andra dip är att Sverige, som inte drabbats av någon bostadskrash under 2008 nu får ta en större smäll när priserna ska ner till mer rimliga nivåer. I det perspektivet är det 85%-iga lånetaket givetvis en dämpande faktor, men det kom i så fall för sent och var egentligen för litet.

Det är skönt att se att budgeten fokuserar på sparsamhet och att utöka andelen arbetande i samhället snarare än att spendera finanserna på att mörka arbetslösheten genom diverse utbildningar och andra åtgärder.

Boendekostnader under hösten

Hösten och vintern är dyra månader för de som har "eget" boender, dvs för oss som bor i egen villa eller i en bostadsrätt eller hyresrätt där vi själva får betala för uppvärmningen. För det mesta ser elbolagen även en möjlighet att utnyttja det faktum att elförbrukningen skjuter i höjden och ser till att höja priserna rejält just när förbrukningen är som högst.

Regeringen presenterar sin nya budget idag, som väntat utan några större överraskningar. De marknader som vi exporterar till har inte riktigt fått den fart som man väntat sig och därför blir den nya budgeten lite försiktigare. I praktiken innebär det att man skruvar ner något på vallöftena, vilket säkert har lika mycket men faktum att det är valår att göra som att våra exportmarknader inte går enligt (budgeterad) förväntan.

Det är positivt att man höjer studielånen i den nya budgeten men som all typ av skuldsättning är det svårt att få svenskarna medvetna om vad de drar sig in i. För egen del är studielån snart ett minne blott, beroende på en försiktig skuldsättning och aggressiv avbetalning. Det ska bli skönt att få se "hela" lönen för första gången.

Att satsa på utbildning i grundskolans senare år är oerhört viktigt. Tyvärr går många av satsningarna till fel saker; Socialdemokraternas måtto "alla ska vara lika dåliga" har slagit igenom i skolan så till den milda grad att vi snart står med ett land utan ordentlig kunskap. Det är inte bara ingenjörer och läkare som behöver en bra bakgrund för att kunna studera vidare, även andra yrkesgrupper måste få rätt förutsättningar redan i grundskolan. Det pratas mycket om språktest för invandrare men samma hårda krav bör gälla vid antagning till unversitet och högskolor, det är en katastrof att vi utexaminerar vad som skall vara högkompetenta akademiker som inte en kan skriva ordentligt. Trots att det finns hjälpmedel för de som eventuellt är lite svagare.

På den politiska sidan kan man känna lite skadeglädje av att Sahlin inte gillade Kristian Luuks bemötande i SVT:s valvaka på valnatten. Det hade hon förtjänat. Lars Ohly var inte heller nöjd, men det är tydligen OK att han beter sig som han gjorde.

-

För de som tänker sälja eller värdera om sin bostad för att kunna utöka sin skuldsättning rapporterar en undersökning bland sveriges mäklare att badrummet är det rum som är viktigast vid en försäljning. Det är inte någon stor överraskning - att badrum och kök är viktiga för potentiella köpare är både lätt att förstå och lätt att sätta sig in i.

Vem styr terrorn?

Mönstret är skrämmande tydligt: Var gång det gått en längre tid sedan en terror-incident eller ett terror-attentat kommer det nya varningar för potentiella terroristaktioner.

Jag förvånas inte längre när det kommer rapporter om höjd risk för terrorattacker från USA eller EU. Hotet må vara reellt, men det är lönlöst att försöka undvika situationer och platser där man riskerar att drabbas. Risken att dö i eller skadas av ett terrorattentat är i stort sett obefintlig - det sker helt enkelt för få attentat.

I Sverige är det främst Aftonbladet och dess kvällstidningskollegor som lever på att basunera ut varningar om terrorhot. Göteborgs Posten verkar inte uppmärksamma hotet alls och på DN finner man artiklarna långt ner på förstasidan. DN har dessutom publicerat en läsvärd debattartikel av Magnus Norell, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

När USA går ut och uppmanar amerikaner utomlands att vara försiktiga missar de naturligtvis att amerikaner på hemmaplan i USA skall vara än mer försiktiga.

Att resevarningen dessutom är tidsbestämd (den gäller från nu till den 31 januari 2011) är bara löjligt och skänker inte någon tilltro från min sida.

Boken Risk av Dan Gardner ger en bra bild av hur vi människor felaktigt bedömer risker. Den rekommenderas.

Vad är en arbetarklass egentligen?

Valrörelsen i år är väldigt förvirrad och förvirrande, tycker jag.

Att Reinfeldt skall stå som medial vinnare bland de två statsministerkandidaterna är närmast självklart, men jag tror att det till stor del beror på att Socialdemokraterna insett att Mona inte har en chans i media och därför försökt gömma henne så gott det går i väntan på att kunna byta ut henne efter valet (mitt tips: Bodström).

DN har för övrigt en intressant grafisk presentation av den politiska opinionen under de senaste decennierna, den är tankvärd.

Samtidigt handlar de flesta debatter som jag har sett om arbetarklassen, arbetarklassens barn och arbetarklassens pensionärer. Men vad menar man med arbetarklass, egentligen?

Enligt gammalsocialistisk teori och praktik är arbetarklassen de som verkligen utför fysiskt arbete och ofta ett på något sätt socialt nedvärderat sådant. Men finns det en underbetald arbetarklass idag? Och varför skulle arbetarklassens barn ha det sämre i skolan eller ha sämre förutsättningar i skolan? Till och med vänsterförespråkaren Jan Guillou har skrivit om att vänsterns skolpolitik ("alla ska ha lika dåliga förutsättningar") rimmar illa med deras socialistiska ideal. Artikeln är läsvärd och Jan Guillou slår huvudet på spiken i betygsfrågan.

Tyvärr verkar det som att många Socialdemokrater har blivit förblindade av sin egen politiska allians i den rödgröna obeslutsamheten - man har helt enkelt en så spretig politik att man i olika frågor går från Sovjetisk kommunism till Sverigedemokratisk höger utan att blinka. Fascinerande.

För att gynna arbetarklassen, som i mina ögon omfattar alla som "förvärvsarbetar" måste man se till att även gynna de i arbetarklassen som lyckas. Man kan inte straffa bort höga löner med höga skatter, det enda man uppnår är att höga löner måste bli ännu högre för att motverka skatteeffekten. Man bör dessutom se till att de som arbetar får det bättre och att de som inte arbetar inte har det för bra. Det får inte bli lönsamt att sitta hemma på socialbidrag.

Samtidigt måste man försöka alla medel för att få in folk på arbetsmarknaden igen, långvariga sjukskrivningar leder i värsta fall till isolering från samhället och gemenskapen. Där finns dock en annan brist - handläggarna på Försäkringskassan, till exempel, vill så gärna visa att Alliansen har fel att de tvångsutskriver folk från sjukförsäkringen utan att följa gällande regler. Men det är rätt att med alla medel försöka få in långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen genom att hjälpa till med rehabilitering och med att försöka hitta andra, alternativa arbeten och arbetsuppgifter.

Nej, det blev för mycket politik i det här, igen...

Det här är bara patetiskt...

Någon har lyckats producera en rapport åt Trafikverket där nyttan med dubbade däck framgår. Claes Tingvall kommenterar detta med "Nyttan med dubbdäck under vinterförhållanden är tydligare än vad vi trott tidigare." Hur dum får man bli?!?

Det här är samma myndighet som (under diverse namn de senaste åren) gång på gång hävdat att alldeles för många dör till följd av partiklarna som rivs upp av dubbdäcken och att man därför måste förbjuda användningen för att få ner luftföroreningen.

När man nu inför dubbdäcksförbud på vissa gator i bland annat Göteborg och Stockholm backar Trafikverket och manar till eftertanke bland kommunerna innan ett sådant förbud införs. Dessutom påpekar man att förbud kanske är bra i södra Sverige medan det inte är välövertänkt i norra Sverige.

Kommunerna inför dubbdäcksförbud på vissa gator med hänvisning till att man kommer att vinterväghålla dessa gator bättre. Problemet är att det inte räcker; hela regionen måste ha acceptabel vinterväghållning överallt för att ett sådant resonemang ska hålla. Varje gång det blir vinterväglag på västkusten blir det totalt kaos eftersom kommunerna inte satsar på vinterväghållningen och den således kommer igång väldigt sent och då i vad som kan liknas vid slumpmässiga åtgärder där de ansvariga haft tid och möjlighet att sköta densamma.

Göteborgs kommuns information visar att man som boende i området kan få dispens för att få köra med dubbdäck, men vad hjälper det?

Piratpartist?

De senaste veckorna har jag försökt komma ikapp med de bloggar jag läser. I flera fall har jag kommit ikapp, i andra har jag ganska långt kvar. Dels beroende på hur intressanta inläggen är, dels beroende på hur noga jag läser dem.

Nu var det inte min läslista (tips: Google Reader) som jag skulle gå igenom, utan resultatet jag fick på Aftonbladets valkompass som jag hittade i en av bloggarna jag läser.

Först 30 påståenden att ta hänsyn till, ganska enkla att svara på, i alla fall om man har starka åsikter om det mesta.

Därefter ska man ange hur stort förtroende man har för de olika partiledarna. Mona Sahlin hamnar långt ner på min lista, liksom miljömupparna samt de som saknar politisk erfarenhet. Frågan om deras individuella kompetens betygsätter jag på liknande sätt, dock med Sahlin lite högre upp, förtroendet är förbrukat men jag tror att hon besitter någon form av kompetens.

Kvalifikationerna som statsminister är relativt enkelt - de är ungefär likvärdiga hela högen, med undantag från de som saknar erfarenhet och miljömupparna - jag vill inte ha två statsministrar.

Jag anger det som väldigt otroligt att jag röstar på Piratpartiet - jag vill inte ha ett litet parti i en vågmästarroll som "förstör" politiken för det block som "vinner" valet.

På något vis hamnar jag närmast Piratpartiet. Socialekonomiskt i höjd med Alliansen, men tack vare att jag progressivt/konservativt hamnar i närheten av mittlinjen väljer kompassen att skicka mig till Piratpartiet, förmodligen för att de inte har någon "riktig" politik i de flesta frågor, eller?

Nu ska vi inte kasta sten på Piratpartiet, de är kompetenta och integritetsfrågorna står högt på min agenda. Att ge polisiära befogenheter till privata intressen eller att lagra all kommunikation för att polisen i efterhand ska kunna hitta oegentligheter är två saker som jag är starkt emot - det hade varit bättre om polisen hade varit kompetent nog att själv utföra det arbete som behövs inom båda områdena.

Nä, jag är inte Piratpartist, i alla fall inte om jag inte blir väldigt missnöjd med övriga innan valet, vilket är osannolikt.

Bildt kommenterar - med en gnutta smutskastning

Carl Bildt kommenterar nu på sin blog Sudan-affären och Tomas Bodströms närmast maniska fokus på frågan.

Liksom förra gången jag jämförde de här individernas retoriska förmåga så är Bildt både välartikulerad och försiktig i sin kritik av Bodström. Det får honom dels att framstå som oskyldigt anklagad, dels som en betydligt mer vänligt sinnad individ. Han låter dessutom Bodström komma undan ganska billigt, med en kommentar om att det är "valnerverna" som spökar. Fullkomligt lysande!

Jag har svårt att hitta några kommentarer på Expressen och Aftonbladet, intresset är svalt just nu då det finns annat att fokusera på. Att utredningen dessutom kan komma att ta väldigt lång tid gör att Bodströms begäran om att vår tids främste utrikesminister skall ta en "time-out" bara är korkad.

Lundins aktier faller svagt idag, liksom resten av börsen.

Retorik 101

Ursäkta att jag lånar "101" från det stora landet i väst (bland andra) som ofta använder just 101 för att indikera att det är en grundkurs i något ämne.

Idag, kära studenter, ska vi jämföra retoriken hos två slumpmässigt valda politiker. För att göra det enkelt har jag valt Carl Bildt och Tomas Bodström.

Retorik är ett viktigt verktyg för politiker liksom för advokater. Retoriken i sig borde alltså vara väldigt viktig för de här två personerna, eftersom de båda är offentliga personer med politisk inriktning. Den ena har dessutom valt att titulera sig advokat och den andra har betydande erfarenhet från internationella politiska uppdrag där man som bekant ofta förväntas kunna uttrycka sig retoriskt även på andra språk.

-

Carl Bildt gör i sitt senaste inlägg en snygg passning till oppositionen där han beklagar att de inte varit mer aktiva när det gäller interpellationsdebatter. För mitt otränade öga ter det sig nästan som om Bildt genom sin beklagan försöker belysa två saker - utan att egentligen säga det rakt ut.

För det första, och mest uppenbara, vill han understryka att han tycker att oppositionen inte har gjort sitt jobb och att de som röstar på oppositionen borde ifrågasätta vad deras folkvalda politiker egentligen håller på med.

Den andra poängen, som kanske bara existerar i min inbillning, är att han lyckas ge sken av att oppositionen faktiskt har så svårt att hitta brister i alliansens politik, speciellt utrikespolitiken, att de inte har något att "komma med".

Carl Bildt är en skar retoriker, en bra politiker och genom sina internationella insatser även en hedervärd svensk medborgare.

-

Tomas Bodström lider lite av att jag, och säkert fler med mig, inte tycker om honom som person. I sitt senaste inlägg försöker han smutskasta oppositionen, dock inte Carl Bildt den här gången som det vanligtvis är utan centerpartisten Sven Bergström.

På ett rättframt och banalt sätt påpekar Bodström det han vill belysa - nämligen att Bergström gjort en helomvändning och att det faktum att Centern inte kan stå fast vid ett 30 år gammalt beslut är ett bevis på att de inte kan stå fast vid sin egen ideologi.

Vid kärnkraftsomröstningen var Torbjörn Fälldin statsminister. Omröstningen var en panikslagen respons på kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 - en olycka som var relativt ofarlig jämfört med t ex Tjernobyl.

Det fanns i omröstningen tre alternativ - Ja, Nej och det som senare på lite skämtsamt sätt kallats för Kanske. Mer information finns på Wikipedia.

Det intressanta här är att inget politiskt parti hade mod och/eller kunskap nog att ställa sig bakom en fortsatt expansion av kärnkraften. För att förtydliga så menar jag med orden "inget politisk parti" att inte heller Socialdemokraterna ville ha en fortsatt expansion.

Det är lätt att vara efterklok men i nuvarande läge med stundande Peak Oil och andra katastrofer av mer eller mindre allvarlig karaktär kan kärnkraften vara den enda rimliga vägen framåt - i alla fall om vi vill bibehålla vår livsstil så som den är idag.

Jag beklagar den långa utläggningen om kärnkraften.

-

Slutsats

När det gäller de här två exemplen på retorik står Carl Bildt som klar vinnare. Dels ger han en känga åt oppositionen utan att det framstår som ett krig i sandlådan, dels lyckas han enligt min uppfattning ge ytterligare indikationer på finurligt dold retorik. Att han dessutom fokuserar inlägget på något helt annat än direkt smutskastning är väldigt elegant.

Bodström börjar å andra sidan med sin smutskastning redan i titeln på inlägget, som han dessutom skrivit på ett för det svenska språket felaktigt sätt - han inleder rubriken med liten bokstav - det blir minuspoäng på det. Titeln är "Likheten mellan den dödsdömde och centerpartiet".

-

Vad får jag för poäng för min retoriska analys?

P.S. Ifrågasätt inte slumpmässigheten - jag tog helt enkelt de två bloggar som låg längst upp i min prenumerationslista hos Google Reader. D.S.

Ämnesfundering

Det kommer att bli mer av andra ämnen än privatekonomi här på bloggen, det finns mycket annat intressant att kommentera. Politik och teknik är mina övriga favoritintressen, så det blir mer sådant i framtiden.

Dessutom är det valår i år. Jag har bestämt mig. Har du?

Beskattning av aktieaffärer

Som vanligt går politik och ekonomi hand i hand, det är egentligen bara de ekonomiska förutsättningarna som politiken kan påverka.

Vänsterpartiet brukar komma med lite konstiga uttalanden, även om man förstår "alla ska ha det lika bra"-ideologi, så har i varje fall jag svårt att se hur många av deras förslag skall kunna leda till det.

Det senaste utspelet är att man vill se till att förmögna får betala större del av statsfinanserna genom att införa skatt på aktiehandel. Det kan röra sig om en avsiktlig misstolkning från medias sida för att få någon som helst skillnad mellan de politiska alternativen inför valet, men med all sannolikhet menar Ohly precis vad man citerar, dvs att den som handlar med aktier per definition är förmögen, eller i alla fall är en del av gruppen förmögna, som ju är de som vänstern vill beskatta utan att kalla det en förmögenhetsskatt. Eller hur det nu var.

På gammalsvenskt manér blir jag utåt bestört över att bli kallad förmögen, medans jag njuter inombords och försöker göra sken av att dölja det. Nej, riktigt så ligger det inte till, de totala tillgångarna minus skulder är sannolikt ett positivt värde, men några förmögenheter rör det sig inte om. I alla fall inte enligt min definition.

Genialt, Cornucopia?

Ingen politik, sa jag, men det blev det ändå.

Det här inlägget av Cornucopia? myntar nu uttrycket Toblemona Sahlin. Lysande!

Jag tänkte inte skriva en politisk blog

Precis. Jag skulle inte kommentera politik.

Men herr Bodström måste ha fått en fotboll för mycket i huvudet. För det är rätt mycket fotboll i att utforma en politik efter linjen INTE. Vi ska INTE släppa in bollen i mål. Vi ska INTE förlora. Vi ska INTE slå motståndaren när domaren ser det.

--

Bodström är över lag aggressiv och barnslig i sin blog, den är rätt rolig att läsa. Han tänker sig givetvis lite för innan han publicerar inlägg, men det skall tilläggas att det emellanåt är ganska lite.

Socialdemokraterna är naturligtvis inte öppna för ett arbete med Sverigedemokraterna men i likhet med alla andra "toppolitiker" gömmer man huvudet i sanden när det gäller Piratpartiet, som trots allt fick göra den politiska överheten sällskap i Bryssel. Förmodligen utan samma Toblerone-konto som Socialdemokraterna nallar på hela tiden, men ändock är de där.

--

Att den rikaste hundradelen av befolkningen inte ska få mer pengar än de fattigaste 25 procenten innebär vad? Att man ska slänga ut den procent i Sverige som har mest kapital? Bodström har förmodligen felformulerat sin egen punkt, men tolkar man den bokstavligt så ser det ganska roligt ut.

--

Att RUT-avdraget bara används av rika som vill ha hjälp med att gå ut med hunden? Jaha. Och ROT då? Det kan man väl använda till att bygga en hundgård? Eller nåt sånt. Eller till att sätta in en luft-luftvärmepump i densamma. Spelar det någon roll för personen som tjänar pengar på att promenera med andras hundar vems hunden är? Jo, i Bodströmsamhället är det bättre att hundpromenadören (eller vad det heter) promenerar till Arbetsförmedlingen och får a-kassa, eftersom Bodström då i alla fall slipper se att grannen har någon som kan gå ut med hunden på dagarna. Avliva byrackan istället.

--

Gällande sjukvården så har den under de senaste 30 åren eller så blivit allt sämre. Slår man ut det på åren så är det till största delen S-regeringar som bidragit, eftersom större delen av de här 30 åren har letts av S.

--

Det glädjer mig att se att oppositionens linje och nya skuggbudget verkligen visar hur man har tänkt att Sverige ska möta framtiden. Alla ska med! och de flesta ska betala för det.

Det mest intressant, som slutkläm, är att om Bodström nu blir invald i riksdagen så ska han INTE sitta där, eftersom han ska på långsemester med familjen.

Tomas Bodström är INTE min favoritpolitiker.