Kort analys - Och nu då?

Det klena valresultat som de etablerade blocken stod för gör mig frågande till hur demokratin ska fungera framöver. Det går inte att förneka att var åttonde svensk röstat på Sverigedemokraterna och det går inte att förneka att en stor del av de som valde att lämna högerblocket istället valt SD.

Löfvens segertal är en parodi på det demokratiska samhället. En partiledare som trots att hans parti är störst i Sverige ändå inte kan säga att den traditionella politiska indelningen gett honom majoritet är en partiledare som förnekar sanningen. För om sanningen ska fram så har en majoritet av svenska folket röstat till höger om Socialdemokraterna.

Än värre är att den nuvarande situationen leder till att Sverigedemokraterna får en väldigt tydlig och utpräglad vågmästarroll. En vågmästarroll som kommer göra att de andra partierna kommer att samarbeta över blockgränserna på ett sätt som bara kommer att förstärka förvirringen om vilken politik det egentligen är som gäller.

Man kan inte annat än beklaga att den statsman som verkligen kan bete sig som en statsminister nu även väljer att lämna posten som partiledare för vad som, trots ett dåligt resultat, är Sveriges näst största parti och ett av de partier som behöver stärka sin position för att locka tillbaka de väljare som svikit och gått till Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt och Alliansen har gjort Sverige till en respektabel spelare i Europa och genom agerande har man stärkt Sveriges position i världen.

Det är också synd att Sverige nu förlorar Carl Bildt som utrikesminister, en av de största svenska politiska gestalterna i vår tid. En internationellt respekterad minister som gjort att Sverige internationellt sett inte längre ser ut som ett land för pajaser.

Men jag är inte bitter, det här är demokrati och nu ska minoriteten Löfven bilda en regering genom att frysa ut Sveriges tredje största parti på samma sätt som man brukar göra - i sandlådan och inom LO.

Bildt kvar - vilken lättnad!

Det är med glädje jag noterar att Carl Bildt är kvar i posten som utrikesminister. Det kan behövas för Sverige, och för EU. Bildts blog är läsvärd, inte bara för att han rapporterar från vår omvärld utan även eftersom han visar det politiska arbetet med en öppenhet som våra övriga politiker borde dra lärdom av. Och det utan omotiverade personliga påhopp a la Bodström.

Nu blir det väl som vanligt rabalder kring de nya ministrarna när de ska granskas i sömmarna på ett sätt som på något vis är väldigt typiskt svenskt. Att man inte betalar TV-avgift eller har anlitat svart städhjälp emellanåt säger väl ingenting om den politiska kompetensen?

Lite roligt är det att så länge Bodström inte befinner sig i riksdagen så har Alliansen nästan majoritet - 173 mandat räcker ganska långt, särskilt om V skickar någon på toaletten och MP har någon borta av annan luddig anledning.

Man kan inte annat än förundras över vissa av kommentarerna på GP.se i samband med artikeln om de nya ministrarna. Ett exempel från signaturen "Björn Svensson, metallare":

Nej!

Om man nu lyssnat på folkets röst och respekterat valuslaget, så skulle Jimmie Åkesson självklart haft en post i regeringen. Skandal att man på detta sätt motarbetar ett parti som ska ge folket talan i Riksdagen. Det är dags för djupare förändringar nu!

Personen som skrivit kommentaren är förmodligen inte medveten om att samtliga partier inte är representerade på ministerposterna, förlorarna brukar normalt sett inte få några ministerplatser. I regeringen finns bara Alliansens partier representerade - en regering som trots att den skapats av en knapp minioritet (173 av 349 platser i riksdagen) ändå kommer att leda Sverige.

Jag hoppas att signaturen ovan lagt till epitetet metallare av ren ironi. Är man med i Metall så stödjer man väl per automatik Socialdemokraterna? Eller hur var det nu, vart går medlemsavgifterna? Och hur som helst ligger väl Sverigedemokraterna politiskt väldigt långt till höger? Och Socialdemokraterna till vänster... Eller hur var det nu?

Regeringsbildning

Så var det äntligen dags att bilda regering. SD dansar naturligtvis på mediavågen och det skapas en hel del dramatik kring deras möjligheter att hjälpa, eller stjälpa, en tänkbar regering.

Riksdagen öppnas under morgondagen och förhoppningsvis kan vi sedan få en regeringsförklaring som med stöd från några av de rödgröna kan ge en stabil och långsiktig regering.

Att samarbeta med SD eller att genom att motarbeta Alliansen kan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet orsaka kaos i Sverige. Man gömmer sig gärna bakom att det är SD som är de egentliga vågmästarna, men för att man ska kunna få en vågmästarroll behövs att övriga partier tillåter att det blir så.

Socialdemokraterna tycks mycket bekväma i att gömma sig bakom sin garderob och skylla allt på Alliansen, men det är som sagt var inte alls så enkelt i praktiken. Bodström är snabb med kritiken av Reinfeldt men verkar samtidigt inte inse att Socialdemokraterna är de stora förlorarna i valet, oavsett vad som händer nu.

Bodström missar poängen att Socialdemokraterna som största parti faktiskt också har det största ansvaret gentemot väljarna. Det är också bland S-väljarna som de största motståndarna till SD finns. Man har på sätt och vis en skyldighet att samarbeta med regeringen för att skapa en stabil mandatperiod.

Nu gäller det att ta ansvar...

Igår undrade jag om Sverige verkligen har mer än ett parti, jag tycker personligen att alliansen och de rödgröna ligger nära varandra. Under valvakan visade det sig att det faktiskt är så, Sverigedemokraterna hade jag mer eller mindre räknat bort.

Sverigedemokraterna tycks ha störst stöd i södra Sverige, den del av Sverige som historiskt sett är minst svensk och mest dansk. Själv tycker jag att det är ironiskt, att landområden som införlivades i Sverige först under senare delen av 1600-talet är grogrund för ett parti som säger sig sätta Sverige i första hand.

Med det sagt så kan man gå vidare till analysen av hur partierna betedde sig i går kväll. Vad man än tycker om Sverigedemokraterna så är de invalda i riksdagen av folket, de har större folkstöd än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Det faktum att de kan bli invalda trots att övriga partier inte ens vill ta i dem med tång visar, faktiskt, att vi har en demokrati.

De rödgröna vägrar samarbeta med Alliansen och Alliansen själv har inte idag ensam majoritet i riksdagen. Frågan är då vems ansvaret är för att se till att vi inte hamnar i en situation där de rödgröna så totalt stänger dörren för samarbete att Sverigedemokraterna ändå får en betydande roll i riksdagen.

Det är naturligtvis skönt att den Socialdemokratiska epoken är slut, om det nu går att bilda en minoritetsregering i det nu rådande läget. Jag tror att det värsta som kan hända just nu är att Sverige går till omval, vad händer i så fall?

Reinfeldt öppnar för samarbete med Miljöpartiet, som snabbt säger sig vara ointresserade av att styra tillsammans med Moderaterna. Jag tolkar det som att Miljöpartiet föredrar en regering som måste låta sig styras av Sverigedemokraterna. Återstår att se hur rumsrena Sverigedemokraterna har blivit, att öppet vilja begränsa invandringen är i sig inte främlingsfientligt.

Jag undrar hur Socialdemokratens valfiske i förorterna har fallit ut. Risken är att det är den typen av aktioner som har minskat Alliansens mandat och istället öppnat för Sverigedemokraterna. Desperata åtgärder slår ofta tillbaka på något sätt. Valdeltagandet är rekordhögt, vilket innebär att vi nu är mer demokratiskt representerade än tidigare.

Några frågor kvarstår:

Vart tog Piratpartiet vägen?

Hur lång tid tar det innan Mona Sahlin avgår? Hon är arrogant, otrevlig och en dålig förebild för svenska folket. Thomas Bodström framhäver att hon har tre gånger så lång erfarenhet av att sitta i regeringen som Fredrik Reinfeldt. Skulle det vara positivt???

Vad är en arbetarklass egentligen?

Valrörelsen i år är väldigt förvirrad och förvirrande, tycker jag.

Att Reinfeldt skall stå som medial vinnare bland de två statsministerkandidaterna är närmast självklart, men jag tror att det till stor del beror på att Socialdemokraterna insett att Mona inte har en chans i media och därför försökt gömma henne så gott det går i väntan på att kunna byta ut henne efter valet (mitt tips: Bodström).

DN har för övrigt en intressant grafisk presentation av den politiska opinionen under de senaste decennierna, den är tankvärd.

Samtidigt handlar de flesta debatter som jag har sett om arbetarklassen, arbetarklassens barn och arbetarklassens pensionärer. Men vad menar man med arbetarklass, egentligen?

Enligt gammalsocialistisk teori och praktik är arbetarklassen de som verkligen utför fysiskt arbete och ofta ett på något sätt socialt nedvärderat sådant. Men finns det en underbetald arbetarklass idag? Och varför skulle arbetarklassens barn ha det sämre i skolan eller ha sämre förutsättningar i skolan? Till och med vänsterförespråkaren Jan Guillou har skrivit om att vänsterns skolpolitik ("alla ska ha lika dåliga förutsättningar") rimmar illa med deras socialistiska ideal. Artikeln är läsvärd och Jan Guillou slår huvudet på spiken i betygsfrågan.

Tyvärr verkar det som att många Socialdemokrater har blivit förblindade av sin egen politiska allians i den rödgröna obeslutsamheten - man har helt enkelt en så spretig politik att man i olika frågor går från Sovjetisk kommunism till Sverigedemokratisk höger utan att blinka. Fascinerande.

För att gynna arbetarklassen, som i mina ögon omfattar alla som "förvärvsarbetar" måste man se till att även gynna de i arbetarklassen som lyckas. Man kan inte straffa bort höga löner med höga skatter, det enda man uppnår är att höga löner måste bli ännu högre för att motverka skatteeffekten. Man bör dessutom se till att de som arbetar får det bättre och att de som inte arbetar inte har det för bra. Det får inte bli lönsamt att sitta hemma på socialbidrag.

Samtidigt måste man försöka alla medel för att få in folk på arbetsmarknaden igen, långvariga sjukskrivningar leder i värsta fall till isolering från samhället och gemenskapen. Där finns dock en annan brist - handläggarna på Försäkringskassan, till exempel, vill så gärna visa att Alliansen har fel att de tvångsutskriver folk från sjukförsäkringen utan att följa gällande regler. Men det är rätt att med alla medel försöka få in långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen genom att hjälpa till med rehabilitering och med att försöka hitta andra, alternativa arbeten och arbetsuppgifter.

Nej, det blev för mycket politik i det här, igen...