Valresultat

Det var ett intressant val och framförallt ett intressant valresultat. Som en stolt segrare stod Löfvén framför kamerorna i natt och tackade svenska folket för det förtroende som gjort Socialdemokraterna till segrare och honom själv till sannolik statsminister.

Något är fel med den bilden, men vad?

Nu på morgonen blir det allt tydligare att svenska folket inte har valt Löfvén och Socialdemokraterna till någonting alls. Det man gjort är att lägga lika många röster som i förra valet fick Mona Sahlin att avgå på grund av ett alldeles för dåligt valresultat.

Skrämmande.

Nu vill inte ens Sossarna vara Sossar längre

Kanske är vi på väg mot en ny tid med riktig demokrati och ett samhälle där folk faktiskt röstar på det de tror på och sympatiserar med snarare att rösta efter samhällsklass. Ty trots att Socialdemokraterna utåt sett är emot klassindelning av samhället är det just tack vare klassamhället som de regerat Sverige under flera decennier.

Låt mig förklara. Socialdemokraterna har haft sitt största stöd i arbetarrörelsen och industrifacken. LO står bakom Socialdemokraterna i val efter val, trots att medlemmarna sannolikt har en mer delad politisk åskådning.

Nu tappar Socialdemokraterna röster i undersökning efter undersökning, till viss del kan förlusterna säkert tillskrivas en viss Mona Sahlin, men mycket av fallet beror också på att en ny generation röstberättigade som genom en gedigen uppfostran i skolan lärt sig att grunden i en demokrati är rösträtten - och att man ska rösta på det man tror på.

De senaste regeringarna, höger som vänster, har gång på gång visat att det svenska samhället och socialförsäkringarna inte bryter samman bara för att vi byter regering. Snarare tvärt om, även Moderaterna och Alliansen står för ett Sverige där vi tar hand om varandra och där alla har någon form av social trygghet. Skillnaden mellan blocken ligger snarare i detaljfrågor kring hur pengarna ska fördelas, till exempel vilka åtgärder som skall genomföras för att få ut fler på arbetsmarknaden eller hur skolan skall utformas för att framtida generationer skall kunna konkurrera på en alltmer global marknad.

Alliansen och kanske framförallt Miljöpartiet verkar vara de stora vinnarna när Socialdemokratin imploderar. Och det kanske är mer rimligt att vi har ett antal jämnstora partier snarare än ett parti som totalt dominerar regering efter regering.

Jag är besviken på Thomas Bodström, jag tror att han hade varit en bra ledare för Socialdemokraterna. Men han vill inte vara Socialdemokrat just nu, han sitter hellre med familjen och lever det fina livet som halvrik amerikan. Och vem kan klandra honom? Partiledartåget kommer säkert tillbaka, kanske redan efter nästa katastrofval.

När så LOs medlemmar genom en arbetsvänlig politik och nya jobbskatteavdrag får mer i plånboken inser kanske även LO att det är dags att hoppa av demonstrationståget och dyka in i verkligheten.

Äntligen!

Äntligen lite goda nyheter den här helgen! Mona Sahlin avgår som partiordförande för Socialdemokraterna, en positiv nyhet för Sverige!

Inte för att jag personligen är missnöjd med Alliansen utan snarare därför att oppositionen förr eller senare kommer att få makten och med Mona Sahlin som statsminister kan man inte annat än att skämmas för att vara svensk. Eller?

Att försöka skjuta valet av ny ledning till våren ser jag som ett konspiratoriskt drag för att man ska hinna få tillbaka Tomas Bodström. Nu verkar krisen vara värre än så, vilket innebär att man kanske måste välja partiledare utan att ha Bodström som ett alternativ, vilket vore synd. I alla fall för Socialdemokraterna. Å andra sidan skulle jag bli mycket förvånad om inte Bodström är på plats i mars.

Socialdemokraternas ledare gör för övrigt lite som de själva tycker och inte helt sällan går det emot Socialdemokratins principer. Samma tecken finns bland den gamla Sovjetledningen, som i praktiken var mer en partidiktatur än en kommunistisk dröm.

Det här bäddar i alla fall för en spännande vinter!

Bildt kvar - vilken lättnad!

Det är med glädje jag noterar att Carl Bildt är kvar i posten som utrikesminister. Det kan behövas för Sverige, och för EU. Bildts blog är läsvärd, inte bara för att han rapporterar från vår omvärld utan även eftersom han visar det politiska arbetet med en öppenhet som våra övriga politiker borde dra lärdom av. Och det utan omotiverade personliga påhopp a la Bodström.

Nu blir det väl som vanligt rabalder kring de nya ministrarna när de ska granskas i sömmarna på ett sätt som på något vis är väldigt typiskt svenskt. Att man inte betalar TV-avgift eller har anlitat svart städhjälp emellanåt säger väl ingenting om den politiska kompetensen?

Lite roligt är det att så länge Bodström inte befinner sig i riksdagen så har Alliansen nästan majoritet - 173 mandat räcker ganska långt, särskilt om V skickar någon på toaletten och MP har någon borta av annan luddig anledning.

Man kan inte annat än förundras över vissa av kommentarerna på GP.se i samband med artikeln om de nya ministrarna. Ett exempel från signaturen "Björn Svensson, metallare":

Nej!

Om man nu lyssnat på folkets röst och respekterat valuslaget, så skulle Jimmie Åkesson självklart haft en post i regeringen. Skandal att man på detta sätt motarbetar ett parti som ska ge folket talan i Riksdagen. Det är dags för djupare förändringar nu!

Personen som skrivit kommentaren är förmodligen inte medveten om att samtliga partier inte är representerade på ministerposterna, förlorarna brukar normalt sett inte få några ministerplatser. I regeringen finns bara Alliansens partier representerade - en regering som trots att den skapats av en knapp minioritet (173 av 349 platser i riksdagen) ändå kommer att leda Sverige.

Jag hoppas att signaturen ovan lagt till epitetet metallare av ren ironi. Är man med i Metall så stödjer man väl per automatik Socialdemokraterna? Eller hur var det nu, vart går medlemsavgifterna? Och hur som helst ligger väl Sverigedemokraterna politiskt väldigt långt till höger? Och Socialdemokraterna till vänster... Eller hur var det nu?

Är nedgången en följd av valresultatet?

OMX gick ner 0,75% idag, aktierna i min portfölj stannade på -0,4% men fonderna på -1%. En sänkning av innehaven alltså, men inte så farligt.

Valets utfall är fortfarande osäker, men det börjar klarna till ett läge där Alliansen fortfarande inte får majoritet. Det är beklagligt, det är givetvis enklare med en regering som helt klart styr och ställer som den själv vill. Det återstår att se om Mona Sahlin sviker sina ideal och väljer att bilda en majoritetsregering med Sverigedemokraterna. Det hade inte förvånat mig, men som tur är krävs att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är med på ett sådant samarbete och det hade förvånat mig.

De goda nyheterna kring Lundin Petroleum gjorde att jag var nära ett köp där, men jag slutförde aldrig ordern. Jag har redan ett bra innehav i Lundin Mining och det känns som att det räcker med Lundin i min portfölj efter det. Jag är för osäker på bolagens inbördes förhållande för att gå in i båda samtidigt. Lundins påstådda folkrättsbrott gör att jag med spänning ser fram emot att under de närmsta fyra åren fortsätta med välrenommerade Carl Bildt som utrikesminister!

Felanaly(S)

Socialdemokraterna måste undra vad som gick fel i valet.

I Göteborg gör S ett riktigt dåligt val och tappar sex mandat, samtidigt som M knappar in. Vad som hände på riksnivå vet de flesta redan vid det här laget. Det kan också vara så att det rödgröna samarbetet kommer att avbrytas.

En helt ovetenskaplig analys av läget får mig att tro att det beror på kvinnorna i toppen - Mona Sahlin och Anneli Hulthén.

Först och främst är arbetarrörelsens medlemmar inte direkt de mest jämställda männen i samhället. På verkstadsgolvet råder en helt annan jargong och kamratskap än vad det gör i politikens korridorer. Att ha en kvinnlig ledar fungerar säkert om det är rätt kvinna i toppen, men båda de här damerna har en tendens att göra sig opopulära.

Att Hulthéns radioreklam lät som talsyntesen på en gammal Commodore 64 från 80-talet gjorde inte saken bättre. Ska inte en politiker ha talets gåva, även om han eller hon läser innantill?

Och Mona Sahlin har aldrig gjort något gott intryck, att hon har fuskat och fifflat och dessutom åkt fast som få andra är allmänt känt. Men ändå blir hon partiledare för ett arbetarparti där hatet mot den fuskande överklassen är starkt betingad.

De första TV-uttalandena igår kväll var otrevliga och ohyfsade från både Sahlin och Hulthén. De snäste åt kamerorna och betedde sig som väldigt dåliga förlorare.

En sista fråga - när ska LO inse att man inte representerar sina medlemmar genom att hjälpa ett enskilt parti i valkampanjen? De dagar då alla arbetare var Socialdemokrater är förbi - om det någonsin existerat något sådant.

Nu gäller det att ta ansvar...

Igår undrade jag om Sverige verkligen har mer än ett parti, jag tycker personligen att alliansen och de rödgröna ligger nära varandra. Under valvakan visade det sig att det faktiskt är så, Sverigedemokraterna hade jag mer eller mindre räknat bort.

Sverigedemokraterna tycks ha störst stöd i södra Sverige, den del av Sverige som historiskt sett är minst svensk och mest dansk. Själv tycker jag att det är ironiskt, att landområden som införlivades i Sverige först under senare delen av 1600-talet är grogrund för ett parti som säger sig sätta Sverige i första hand.

Med det sagt så kan man gå vidare till analysen av hur partierna betedde sig i går kväll. Vad man än tycker om Sverigedemokraterna så är de invalda i riksdagen av folket, de har större folkstöd än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Det faktum att de kan bli invalda trots att övriga partier inte ens vill ta i dem med tång visar, faktiskt, att vi har en demokrati.

De rödgröna vägrar samarbeta med Alliansen och Alliansen själv har inte idag ensam majoritet i riksdagen. Frågan är då vems ansvaret är för att se till att vi inte hamnar i en situation där de rödgröna så totalt stänger dörren för samarbete att Sverigedemokraterna ändå får en betydande roll i riksdagen.

Det är naturligtvis skönt att den Socialdemokratiska epoken är slut, om det nu går att bilda en minoritetsregering i det nu rådande läget. Jag tror att det värsta som kan hända just nu är att Sverige går till omval, vad händer i så fall?

Reinfeldt öppnar för samarbete med Miljöpartiet, som snabbt säger sig vara ointresserade av att styra tillsammans med Moderaterna. Jag tolkar det som att Miljöpartiet föredrar en regering som måste låta sig styras av Sverigedemokraterna. Återstår att se hur rumsrena Sverigedemokraterna har blivit, att öppet vilja begränsa invandringen är i sig inte främlingsfientligt.

Jag undrar hur Socialdemokratens valfiske i förorterna har fallit ut. Risken är att det är den typen av aktioner som har minskat Alliansens mandat och istället öppnat för Sverigedemokraterna. Desperata åtgärder slår ofta tillbaka på något sätt. Valdeltagandet är rekordhögt, vilket innebär att vi nu är mer demokratiskt representerade än tidigare.

Några frågor kvarstår:

Vart tog Piratpartiet vägen?

Hur lång tid tar det innan Mona Sahlin avgår? Hon är arrogant, otrevlig och en dålig förebild för svenska folket. Thomas Bodström framhäver att hon har tre gånger så lång erfarenhet av att sitta i regeringen som Fredrik Reinfeldt. Skulle det vara positivt???

Har vi mer än ett parti i Sverige?

Det talas givetvis mycket om valet idag, om slutspurt och kampanjavslut, om rödgröna och alliansen, men vad har vi för val egentligen?

De båda blocken ligger nära varandra. Många tycks inte förstå det eller är för inbitna på sin egen religiösa tro på ett parti för att lyfta blicken och inse hur lite det egentligen skiljer. Och faktum är att det kan skada Sverige på sikt.

Trots att jag är ointresserad av utgången av valet har jag ändå planerat att sitta uppe och valvaka. Något onödigt, kan tyckas, eftersom valet inte är helt avgjort förrän om någon dag eller så, när samtliga röster räknats.

Sverigedemokraterna har möjlighet att komma in i riksdagen, vissa opinionsundersökningar visar på att de kan nå 4%-spärren. Det har blivit en hel del liv om det i media och i debatterna mellan de andra partierna. Att politikerna gapar om att "låsa ute" ett folkvalt parti från regeringen tycker jag är oerhört fascinerande. Om nu folket lägger sin röst på Sverigedemokraterna så har väl de andra politikerna en skyldighet att följa folkets röst? Eller?

Jag vill lika lite ha Sverigedemokraterna i en vågmästarroll som jag vill ha Miljöpartiet eller Piratpartiet där. Att ett parti som har fått en bråkdel av rösterna ska få någon som helst makt är egentligen absurt. Eller?

Samtidigt gör det mig lite förvirrad att Socialdemokraterna anstränger sig till det yttersta för att få folk som egentligen är ointresserade av politik till vallokalerna för att rösta. Det känns desperat att åka runt i Bergsjön i Göteborg och räfsa ihop röstberättigade för att på det sättet få fler röster. Eller?

Och varför skyltar man med Mona Sahlin nu när man har möjlighet att gömma henne i en debatthåla någonstans och hoppas på att de väljare som inte gillar henne helt sonika glömmer bort att hon finns, på själva valdagen?

För egen del vill jag ha Alliansen kvar. Hur det blir med det lär vi väl (nästan) veta om några timmar.

Vad är en arbetarklass egentligen?

Valrörelsen i år är väldigt förvirrad och förvirrande, tycker jag.

Att Reinfeldt skall stå som medial vinnare bland de två statsministerkandidaterna är närmast självklart, men jag tror att det till stor del beror på att Socialdemokraterna insett att Mona inte har en chans i media och därför försökt gömma henne så gott det går i väntan på att kunna byta ut henne efter valet (mitt tips: Bodström).

DN har för övrigt en intressant grafisk presentation av den politiska opinionen under de senaste decennierna, den är tankvärd.

Samtidigt handlar de flesta debatter som jag har sett om arbetarklassen, arbetarklassens barn och arbetarklassens pensionärer. Men vad menar man med arbetarklass, egentligen?

Enligt gammalsocialistisk teori och praktik är arbetarklassen de som verkligen utför fysiskt arbete och ofta ett på något sätt socialt nedvärderat sådant. Men finns det en underbetald arbetarklass idag? Och varför skulle arbetarklassens barn ha det sämre i skolan eller ha sämre förutsättningar i skolan? Till och med vänsterförespråkaren Jan Guillou har skrivit om att vänsterns skolpolitik ("alla ska ha lika dåliga förutsättningar") rimmar illa med deras socialistiska ideal. Artikeln är läsvärd och Jan Guillou slår huvudet på spiken i betygsfrågan.

Tyvärr verkar det som att många Socialdemokrater har blivit förblindade av sin egen politiska allians i den rödgröna obeslutsamheten - man har helt enkelt en så spretig politik att man i olika frågor går från Sovjetisk kommunism till Sverigedemokratisk höger utan att blinka. Fascinerande.

För att gynna arbetarklassen, som i mina ögon omfattar alla som "förvärvsarbetar" måste man se till att även gynna de i arbetarklassen som lyckas. Man kan inte straffa bort höga löner med höga skatter, det enda man uppnår är att höga löner måste bli ännu högre för att motverka skatteeffekten. Man bör dessutom se till att de som arbetar får det bättre och att de som inte arbetar inte har det för bra. Det får inte bli lönsamt att sitta hemma på socialbidrag.

Samtidigt måste man försöka alla medel för att få in folk på arbetsmarknaden igen, långvariga sjukskrivningar leder i värsta fall till isolering från samhället och gemenskapen. Där finns dock en annan brist - handläggarna på Försäkringskassan, till exempel, vill så gärna visa att Alliansen har fel att de tvångsutskriver folk från sjukförsäkringen utan att följa gällande regler. Men det är rätt att med alla medel försöka få in långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen genom att hjälpa till med rehabilitering och med att försöka hitta andra, alternativa arbeten och arbetsuppgifter.

Nej, det blev för mycket politik i det här, igen...

Vart tog Socialdemokraterna vägen?

Jag har noterat att Socialdemokraterna syns mindre i media för tillfället och har funderat på varför, tills jag såg det här inlägget på Thomas Bodströms blog. Ja, jag ligger efter.

Bodström befann sig (alternativt befinner sig) alltså i USA för att hjälpa familjen att komma tillrätta. Det är helt rätt av Bodström att sätta familjen först, möjligtvis är tidpunkten för själva flytten lite illa vald med tanke på att valrörelsen är i full gång.

Mona Sahlin har inte fått säga så mycket på sistone, så plötsligt står Socialdemokraterna utan talesman i valrörelsen. Konstigt, fast Bodström hade nog inte räknat med att man redan i årets valrörelse skulle vara så beroende av honom.

Nu får Lars Ohly större plats i den rödgröna röran, fast det kanske är bra; människor med tydliga intressen och klara åsikter är lättare att förutsäga. Dessutom visar han på ledaregenskaper som kan komma att behövas. Fast det hade kanske varit bra om SVaMP (S, V and MP, kanske?) hade varit överens innan de gick till val.

Min gissning är att Thomas Bodström står som Socialdemokraternas partiledare efter valet, kanske redan i år.