Vem tusan är Juholt?

Normalt sett ointresserad av politik som man är så kanske det inte är så konstigt att man inte lägger märke till alla fiskarna i just den dammen. Jag har alltså ingen aning om vem Håkan Junholt är. Att han inte kan vinna nästa val är väl däremot självklart - det är väl i så fall hans parti som vinner?

Som en parentes - visst är det underhållande hur tidningarna publicerar, eller i alla fall rubriksätter, undersökningar så att de verkar som fakta? Särskilt när det gäller framtiden och utsagor om hur en sådan kan komma att se ut...

Artikeln i GP verkar i alla fall samgruppera mig med större delen av den svenska befolkningen; Junholt är tämligen okänd.

Min personliga favorit, eller kanske värsta farhåga med tanke på att jag inte är sosse, var Thomas Bodström, men han verkar nästan ha gett upp politiken helt och hållet och förskansat sig i USA istället. Lika bra det, man ska ge upp när man ligger på topp. Bodströms blogg är lite lättare att tolerera nu när han bytt stora delar av politiken mot en skräckblandad förtjusning av USA och det amerikanska folket.

Nåväl, det kanske blir ett lyft från Toblemona i alla fall.

Nu vill inte ens Sossarna vara Sossar längre

Kanske är vi på väg mot en ny tid med riktig demokrati och ett samhälle där folk faktiskt röstar på det de tror på och sympatiserar med snarare att rösta efter samhällsklass. Ty trots att Socialdemokraterna utåt sett är emot klassindelning av samhället är det just tack vare klassamhället som de regerat Sverige under flera decennier.

Låt mig förklara. Socialdemokraterna har haft sitt största stöd i arbetarrörelsen och industrifacken. LO står bakom Socialdemokraterna i val efter val, trots att medlemmarna sannolikt har en mer delad politisk åskådning.

Nu tappar Socialdemokraterna röster i undersökning efter undersökning, till viss del kan förlusterna säkert tillskrivas en viss Mona Sahlin, men mycket av fallet beror också på att en ny generation röstberättigade som genom en gedigen uppfostran i skolan lärt sig att grunden i en demokrati är rösträtten - och att man ska rösta på det man tror på.

De senaste regeringarna, höger som vänster, har gång på gång visat att det svenska samhället och socialförsäkringarna inte bryter samman bara för att vi byter regering. Snarare tvärt om, även Moderaterna och Alliansen står för ett Sverige där vi tar hand om varandra och där alla har någon form av social trygghet. Skillnaden mellan blocken ligger snarare i detaljfrågor kring hur pengarna ska fördelas, till exempel vilka åtgärder som skall genomföras för att få ut fler på arbetsmarknaden eller hur skolan skall utformas för att framtida generationer skall kunna konkurrera på en alltmer global marknad.

Alliansen och kanske framförallt Miljöpartiet verkar vara de stora vinnarna när Socialdemokratin imploderar. Och det kanske är mer rimligt att vi har ett antal jämnstora partier snarare än ett parti som totalt dominerar regering efter regering.

Jag är besviken på Thomas Bodström, jag tror att han hade varit en bra ledare för Socialdemokraterna. Men han vill inte vara Socialdemokrat just nu, han sitter hellre med familjen och lever det fina livet som halvrik amerikan. Och vem kan klandra honom? Partiledartåget kommer säkert tillbaka, kanske redan efter nästa katastrofval.

När så LOs medlemmar genom en arbetsvänlig politik och nya jobbskatteavdrag får mer i plånboken inser kanske även LO att det är dags att hoppa av demonstrationståget och dyka in i verkligheten.

Äntligen!

Äntligen lite goda nyheter den här helgen! Mona Sahlin avgår som partiordförande för Socialdemokraterna, en positiv nyhet för Sverige!

Inte för att jag personligen är missnöjd med Alliansen utan snarare därför att oppositionen förr eller senare kommer att få makten och med Mona Sahlin som statsminister kan man inte annat än att skämmas för att vara svensk. Eller?

Att försöka skjuta valet av ny ledning till våren ser jag som ett konspiratoriskt drag för att man ska hinna få tillbaka Tomas Bodström. Nu verkar krisen vara värre än så, vilket innebär att man kanske måste välja partiledare utan att ha Bodström som ett alternativ, vilket vore synd. I alla fall för Socialdemokraterna. Å andra sidan skulle jag bli mycket förvånad om inte Bodström är på plats i mars.

Socialdemokraternas ledare gör för övrigt lite som de själva tycker och inte helt sällan går det emot Socialdemokratins principer. Samma tecken finns bland den gamla Sovjetledningen, som i praktiken var mer en partidiktatur än en kommunistisk dröm.

Det här bäddar i alla fall för en spännande vinter!

Strategiskt avhopp av Bodström

Det meddelas idag att Bodström lämnar riskdagen för att stanna med familjen i USA, ett starkt beslut av honom.

Thomas Bodström tillhör det fåtal politiker som faktiskt har andra försörjningsmedel och jag tror inte att utebliven lön från riksdagen är något kännbart bortfall från en författare och advokat. Nu kan han i stället satsa på att skriva böcker under en period för att få mer långsiktiga inkomster och politiken tror jag att han kan återvända till så snart han kommer tillbaka.

På det politiska planet har Bodström i och med uppståndelsen kring hans ledighet lyckats få massmedial uppmärksamhet som hade varit svårt att få på annat sätt. Det är dessutom helt rätt i dagens Sverige att offra karriären för sina barn, särskilt om man är man och Socialdemokrat. Det här skulle rent utav kunna vara ett väl genomtänkt strategiskt drag från Socialdemokraternas näste partiledare. Låt mig ge några exempel:

1. Det går inte att tycka illa om någon som lämnar riksdagen för att vara med sin familj. Även om det beror på att man gör något så o-Socialdemokratiskt som att spendera en tid i USA. Även om det innebär att man ställer sig över arbetarklassen. Det är dessutom lätt att väcka empati i det här läget.
2. Trots att det varit planerat sedan länge ställer Bodström ändå upp i riksdagsvalet. Det bäddar för en debatt med stort medialt utrymme. Och eventuell skada är väldigt lätt att kontrollera, börjar det se illa ut kan man välja att antingen säga upp riksdagsplatsen direkt, eller att lämna familjen och börja veckopendla till USA. Närvaro i riksdagen är mer eller mindre frivillig i vilket fall eller praktiseras hur som helst på det sättet.
3. Citatet på DN.se ger en inblick i den strategiska medvetenheten hos Bodström: "Jag ska vara med och vinna nästa val och det arbetet börjar långt tidigare än 2014." - Ja, det har redan börjat!

Min gissning är att en opinionsundersökning just nu skulle visa starkt stöd för Bodström.

Vissa arbeten kan man inte smita ifrån...

Thomas Bodström skolkade under de inledande riksdagsdagarna eftersom familjen tillfälligt flyttat till USA. Att sätta familjen först och att våga ge dem en chans att leva utomlands under en kort period skall Bodström ha all heder för, men vad tänkte karln?

Thomas Bodström är inte min idol, vilket jag gör längre utläggningar kring i tidigare inlägg, men det innebär inte att han inte är en duktig politiker och, som jag också påpekat, en mer värdig partiledare för Socialdemokraterna än Mona Sahlin.

Bodström kommenterar beslutet på sin blog, lite naivt av honom att tro att en riksdagsplats är som ett "vanligt jobb" där man kan komma och gå mer eller mindre som man vill. Socialdemokraterna har visserligen alltid tyckt att det är en rättighet att jobba och därför har man inte en skyldighet att göra sitt jobb, men när det gäller riksdagen är arbetet viktigt, särskilt för de som röstat på ledamoterna.

Nu gick det inte så lätt att bara vara ledig, Bodström fick inte ledigheten beviljad av riksdagens gruppledare och är därmed tvungen att antingen säga upp sin riksdagsplats eller att lämna familjen i USA och återvända till Sverige. Han kan naturligtvis ta med sig familjen tillbaka till Sverige men det känns som ett sätt att straffa dem för hans egen politiska ambition.

Som sagt var, det var naivt av Bodström att försöka tänja gränserna och ignorera sitt politiska uppdrag till förmån för privat nöje. Att dessutom ställa upp i rksdagsvalet innebär att man redan har gjort ett val - man vill representera det svenska folket i riksdagen och är beredd att göra de uppoffringar som krävs. De riksdagsledamöter som har familjen på andra platser i Sverige än Stockholm tvingas lämna familjen varje arbetsvecka, varför ska då en politiker som på eget bevåg flyttar utomlands få dispens från reglerna?

Regeringsbildning

Så var det äntligen dags att bilda regering. SD dansar naturligtvis på mediavågen och det skapas en hel del dramatik kring deras möjligheter att hjälpa, eller stjälpa, en tänkbar regering.

Riksdagen öppnas under morgondagen och förhoppningsvis kan vi sedan få en regeringsförklaring som med stöd från några av de rödgröna kan ge en stabil och långsiktig regering.

Att samarbeta med SD eller att genom att motarbeta Alliansen kan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet orsaka kaos i Sverige. Man gömmer sig gärna bakom att det är SD som är de egentliga vågmästarna, men för att man ska kunna få en vågmästarroll behövs att övriga partier tillåter att det blir så.

Socialdemokraterna tycks mycket bekväma i att gömma sig bakom sin garderob och skylla allt på Alliansen, men det är som sagt var inte alls så enkelt i praktiken. Bodström är snabb med kritiken av Reinfeldt men verkar samtidigt inte inse att Socialdemokraterna är de stora förlorarna i valet, oavsett vad som händer nu.

Bodström missar poängen att Socialdemokraterna som största parti faktiskt också har det största ansvaret gentemot väljarna. Det är också bland S-väljarna som de största motståndarna till SD finns. Man har på sätt och vis en skyldighet att samarbeta med regeringen för att skapa en stabil mandatperiod.

Nu gäller det att ta ansvar...

Igår undrade jag om Sverige verkligen har mer än ett parti, jag tycker personligen att alliansen och de rödgröna ligger nära varandra. Under valvakan visade det sig att det faktiskt är så, Sverigedemokraterna hade jag mer eller mindre räknat bort.

Sverigedemokraterna tycks ha störst stöd i södra Sverige, den del av Sverige som historiskt sett är minst svensk och mest dansk. Själv tycker jag att det är ironiskt, att landområden som införlivades i Sverige först under senare delen av 1600-talet är grogrund för ett parti som säger sig sätta Sverige i första hand.

Med det sagt så kan man gå vidare till analysen av hur partierna betedde sig i går kväll. Vad man än tycker om Sverigedemokraterna så är de invalda i riksdagen av folket, de har större folkstöd än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Det faktum att de kan bli invalda trots att övriga partier inte ens vill ta i dem med tång visar, faktiskt, att vi har en demokrati.

De rödgröna vägrar samarbeta med Alliansen och Alliansen själv har inte idag ensam majoritet i riksdagen. Frågan är då vems ansvaret är för att se till att vi inte hamnar i en situation där de rödgröna så totalt stänger dörren för samarbete att Sverigedemokraterna ändå får en betydande roll i riksdagen.

Det är naturligtvis skönt att den Socialdemokratiska epoken är slut, om det nu går att bilda en minoritetsregering i det nu rådande läget. Jag tror att det värsta som kan hända just nu är att Sverige går till omval, vad händer i så fall?

Reinfeldt öppnar för samarbete med Miljöpartiet, som snabbt säger sig vara ointresserade av att styra tillsammans med Moderaterna. Jag tolkar det som att Miljöpartiet föredrar en regering som måste låta sig styras av Sverigedemokraterna. Återstår att se hur rumsrena Sverigedemokraterna har blivit, att öppet vilja begränsa invandringen är i sig inte främlingsfientligt.

Jag undrar hur Socialdemokratens valfiske i förorterna har fallit ut. Risken är att det är den typen av aktioner som har minskat Alliansens mandat och istället öppnat för Sverigedemokraterna. Desperata åtgärder slår ofta tillbaka på något sätt. Valdeltagandet är rekordhögt, vilket innebär att vi nu är mer demokratiskt representerade än tidigare.

Några frågor kvarstår:

Vart tog Piratpartiet vägen?

Hur lång tid tar det innan Mona Sahlin avgår? Hon är arrogant, otrevlig och en dålig förebild för svenska folket. Thomas Bodström framhäver att hon har tre gånger så lång erfarenhet av att sitta i regeringen som Fredrik Reinfeldt. Skulle det vara positivt???

Vad är en arbetarklass egentligen?

Valrörelsen i år är väldigt förvirrad och förvirrande, tycker jag.

Att Reinfeldt skall stå som medial vinnare bland de två statsministerkandidaterna är närmast självklart, men jag tror att det till stor del beror på att Socialdemokraterna insett att Mona inte har en chans i media och därför försökt gömma henne så gott det går i väntan på att kunna byta ut henne efter valet (mitt tips: Bodström).

DN har för övrigt en intressant grafisk presentation av den politiska opinionen under de senaste decennierna, den är tankvärd.

Samtidigt handlar de flesta debatter som jag har sett om arbetarklassen, arbetarklassens barn och arbetarklassens pensionärer. Men vad menar man med arbetarklass, egentligen?

Enligt gammalsocialistisk teori och praktik är arbetarklassen de som verkligen utför fysiskt arbete och ofta ett på något sätt socialt nedvärderat sådant. Men finns det en underbetald arbetarklass idag? Och varför skulle arbetarklassens barn ha det sämre i skolan eller ha sämre förutsättningar i skolan? Till och med vänsterförespråkaren Jan Guillou har skrivit om att vänsterns skolpolitik ("alla ska ha lika dåliga förutsättningar") rimmar illa med deras socialistiska ideal. Artikeln är läsvärd och Jan Guillou slår huvudet på spiken i betygsfrågan.

Tyvärr verkar det som att många Socialdemokrater har blivit förblindade av sin egen politiska allians i den rödgröna obeslutsamheten - man har helt enkelt en så spretig politik att man i olika frågor går från Sovjetisk kommunism till Sverigedemokratisk höger utan att blinka. Fascinerande.

För att gynna arbetarklassen, som i mina ögon omfattar alla som "förvärvsarbetar" måste man se till att även gynna de i arbetarklassen som lyckas. Man kan inte straffa bort höga löner med höga skatter, det enda man uppnår är att höga löner måste bli ännu högre för att motverka skatteeffekten. Man bör dessutom se till att de som arbetar får det bättre och att de som inte arbetar inte har det för bra. Det får inte bli lönsamt att sitta hemma på socialbidrag.

Samtidigt måste man försöka alla medel för att få in folk på arbetsmarknaden igen, långvariga sjukskrivningar leder i värsta fall till isolering från samhället och gemenskapen. Där finns dock en annan brist - handläggarna på Försäkringskassan, till exempel, vill så gärna visa att Alliansen har fel att de tvångsutskriver folk från sjukförsäkringen utan att följa gällande regler. Men det är rätt att med alla medel försöka få in långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen genom att hjälpa till med rehabilitering och med att försöka hitta andra, alternativa arbeten och arbetsuppgifter.

Nej, det blev för mycket politik i det här, igen...

Någon annan räddar Saab

Saab har en skuld till länsstyrelsen i Västra Götaland på drygt 110 miljoner kronor, men Saab bestrider kravet och hänvisar till ackordsuppgörelsen under rekonstruktionen och vill därför bara betala tillbaka 25% av beloppet.

Någon annan (skattebetalarna) ska alltså återigen gå in och rädda en större svensk arbetsgivare, dessutom en som redan fått kraftigt statligt stöd.

Samtidigt kritiserar Bodström att "regeringen valt Spyker" som köpare. På vilket sätt regeringen skulle agerat om den varit Socialdemokratisk hade varit en intressant vinkling - skulle staten köpt förlustbolaget Saab?

Under en debatt tidigt under bilindustrikrisen nämnde arbetarrörelsens representanter att "staten skulle köpa Saab och Volvo och driva sjukhus för vinsterna". Vilka sjukhus kan man driva med förluster av den storleksordningen som åtminstone Saab och troligtvis även Volvo har gjort och skulle göra under statligt styre?

Vart tog Socialdemokraterna vägen?

Jag har noterat att Socialdemokraterna syns mindre i media för tillfället och har funderat på varför, tills jag såg det här inlägget på Thomas Bodströms blog. Ja, jag ligger efter.

Bodström befann sig (alternativt befinner sig) alltså i USA för att hjälpa familjen att komma tillrätta. Det är helt rätt av Bodström att sätta familjen först, möjligtvis är tidpunkten för själva flytten lite illa vald med tanke på att valrörelsen är i full gång.

Mona Sahlin har inte fått säga så mycket på sistone, så plötsligt står Socialdemokraterna utan talesman i valrörelsen. Konstigt, fast Bodström hade nog inte räknat med att man redan i årets valrörelse skulle vara så beroende av honom.

Nu får Lars Ohly större plats i den rödgröna röran, fast det kanske är bra; människor med tydliga intressen och klara åsikter är lättare att förutsäga. Dessutom visar han på ledaregenskaper som kan komma att behövas. Fast det hade kanske varit bra om SVaMP (S, V and MP, kanske?) hade varit överens innan de gick till val.

Min gissning är att Thomas Bodström står som Socialdemokraternas partiledare efter valet, kanske redan i år.

Debatt, uppföljning

Jag skrev igår om debatten mellan Bodström och Ask på SVT. Bodström kommenterade senare själv debatten på sin blog. Intressant.

Thomas Bodström är aggressiv och intensiv, han går verkligen på offensiven i valrörelsen. Kanske har den Socialdemokratiska ledningen för sent insett misstaget att välja Toblemona Sahlin till partiledare och statsministerkandidat och arbetar nu med backup-planen Bodström för att ha ett säkrare kort inför nästa val?

Min bild av SÄPO är starkt färgad av Jan Guillous tankar och fantasier (i form av Carl Hamilton) vilket gör att jag är skeptisk till allt som har med SÄPO att göra. Fast just den delen av polisen har säkert moderniserats sedan den på Gestapo-liknande manér åsiktsregistrerade svenska medborgare åt den socialdemokratiska regeringen, får man hoppas.

Trenden i Bodströms rättspolitik är tydlig: strängare regler och friare tyglar för polis och nästan-vem-som-helst (läs: Antipiratbyrån).

Debatt

Tvärt emot mina principer slog jag på TV:n i morse och lyckades på så sätt börja dagen med någon form av debatt mellan Thomas Bodström och Beatrice Ask.

Det är intressant att se hur politiker hela tiden försöker skyffla över ansvaret på varandra; Bodström tycker att Ask inte gör något och Ask tycker att hon har infört saker som Bodström visserligen har föreslagit själv, men som han inte lyckats få igenom den rödgröna röran.

Jag klarade inte av mer än några minuter, dels eftersom polisen och justitieämbetet inte intresserar mig tillräckligt mycket, dels eftersom jag tycker att just de här båda ligger för nära varandra vad det gäller hur mycket Collateral Damage man tycker att gemene man ska ta för att polisen ska få de möjligheter som tydligen behövs för att de ska klara av sitt jobb.

Aftonbladets lögndetektor granskar Bodströms tidigare uttalande om att sveriges ministrar fått skatten sänkt med 100.000:- per år. Man kommer fram till att det är nästan sant, fast med en felmariginal på mindre än 10% så tycker jag nog att han har rätt ändå. Men vad spelar det för roll?

Det är inte bara ministrarna som fått sänkt skatt, utan även vi "vanliga dödliga". Jag är nöjd med skattesänkningarna, nettolönerna har ökat trots att löneutvecklingen i övrigt kanske har varit svag under den ekonomiska krisen.

Vem tar ansvar för min pension?

Thomas Bodström är i farten igen... Den här gången gäller det pensionärerna, som tycks få mycket valfläsk den här gången. Det kanske alltid är så?

Bodström försöker oftast få det att låta som att allt negativt som händer har hänt under den korta tid Alliansen haft makten. Riktigt sant är det ändå inte. Eller?

De spärrar i pensionsreglerna som skyddar staten mot stora förluster i de pengar man investerat "åt" pensionärerna måste ha funnits på plats långt innan krisen. Bodström nämner naturligtvis inte det, eftersom det vore att peka på sig själv.

Alla vill att folket i Sverige ska ha det bra, särskilt de som hjälpt till att bygga landet till det vi är idag. Men det är inte de senaste fyra årens styre som ökat klyftorna, även om Bodström påstår det. Pensionen är idag till stor del en privat angelägenhet. Gamla socialdemokratiska sanningar om hur pension ska bekostas av framtida generationer håller inte längre; vi har en allt större mängd pensionärer som ska försörjas av en allt mindre arbetande befolkning. Dessutom har Socialdemokraterna för länge sedan slarvat bort de pengar som dessa pensionärer en gång i tiden drog in i systemet.

Det är därför det finns klyftor mellan löntagare och pensionärer. Och glöm inte premiepensionen.

Bodström och hans datalagring

Herr Bodström skriver idag en lång lista på frågor man bör ställa till Beatrice Ask vid tillfälle. Många frågor som man kan förstå och hålla med om, även om jag måste fråga mig varför Bodström inte själv åtgärdade punkterna när han hade möjligheten för snart fyra år sedan...?

Jag hakar upp mig på frågan om datalagringsdirektivet där Bodström verkar nästan naivt opåläst på gränsen till dum - jag citerar:

3. Varför är Sverige ett av de fyra länder i hela EU som inte har infört direktivet om datalagring när polisen anser att detta är så oerhört viktigt?

Det som är lite roligt är att han missat att det i många fall strider mot olika länders grundlag, som till exempel Tyskland. Tyska författningsdomstolen har kommit fram till att datalagringsdirektivet är olagligt. Dessutom redan i mars, så det borde till och med en fotbollsspelande advokat som ibland hinner med att vara politiker ha lagt märke till.

Annars kanske någon som träffar på herr Bodström kan vara vänlig att förklara för honom?

Rick Falkvinge: Den enda trösten, om det är någon, är att Thomas Bodström är ÄNNU värre.

Det är tydligen inte bara jag som förfäras över Thomas Bodström och hans syn på rättssamhället. För övrigt heter det ju inte ens rättssamhälle hos honom, utan Bodströmsamhälle. Det tredje riket i ny tappning, måhända?

Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet för den som inte hängt med i svängarna de senaste 5-10 åren eller så, skriver om Asks alla misstag (begreppet Ask-bingo är småroligt) och dumheter som justitieminsiter. Han har i de flesta punkter helt rätt, så jag avstår från att kommentera just Asks dumheter, men det riktigt fina i Ricks analys är slutsatsen:

Den enda trösten, om det är någon, är att Thomas Bodström är ÄNNU värre. Hur det nu är möjligt.

VSB

Tröttsamt, Bodström!

Först får jag be om ursäkt för att jag skrivit Tomas i stället för Thomas de gånger jag nämnt Bodström. Det var inte avsiktligt. Jag ska försöka bättra mig.

Thomas Bodström skrev ytterligare ett inlägg i debatten kring Carl Bildt och Lundin Petroleum i går, det finns att läsa här.

För Socialdemokraterna vore det fenomenalt om Carl Bildt skulle ta en time-out under den tid som rättsprocessen varar, eftersom det sannolikt kommer att ta mycket lång tid. Bodström försöker förtvivlat dra med resten av Alliansen ner i träsket, givetvis med Reinfeldt som första och största mål.

Min bildade uppfattning är att det är bäst för Sverige om Carl Bildt fortsätter som utrikesminister, åtminstone tills dess att det konstaterats att han sannolik har begått ett brott. Det räcker alltså inte i mina ögon med att ett företag där han ingått i styrelsen har gjort något fel - han måste även ha känt till och sanktionerat handlingarna för att det ska vara brottsligt i mina ögon.

Nu har inte jag samma rättsuppfattning som fotbollsspelare i allmänhet och Thomas Bodström i synnerhet, men jag tror att min rättsuppfattning ligger närmare gemene man än vad Bodströms gör.

Personligen tror jag att det skulle uppfattas som underligt i det internationella samhället om Sverige får för sig att smutskasta fredsmäklaren från Jugoslavien. Carl Bildt var först EU:s utsände under Balkankonflikten och senare även FNs generalsekreterares sändebud i Balkan.

Bildt kommenterar - med en gnutta smutskastning

Carl Bildt kommenterar nu på sin blog Sudan-affären och Tomas Bodströms närmast maniska fokus på frågan.

Liksom förra gången jag jämförde de här individernas retoriska förmåga så är Bildt både välartikulerad och försiktig i sin kritik av Bodström. Det får honom dels att framstå som oskyldigt anklagad, dels som en betydligt mer vänligt sinnad individ. Han låter dessutom Bodström komma undan ganska billigt, med en kommentar om att det är "valnerverna" som spökar. Fullkomligt lysande!

Jag har svårt att hitta några kommentarer på Expressen och Aftonbladet, intresset är svalt just nu då det finns annat att fokusera på. Att utredningen dessutom kan komma att ta väldigt lång tid gör att Bodströms begäran om att vår tids främste utrikesminister skall ta en "time-out" bara är korkad.

Lundins aktier faller svagt idag, liksom resten av börsen.

Trött på sossarna...

Det har börjat låta en del i sosseleden, min misstanke är att det är uppviglaren Bodström som varit i farten, han var ju trots allt först.

Naturligtvis är det beklämmande att vår utrikesminister blivit inblandad i något som skulle kunna vara folkrättsvidrigt. Samtidigt är Carl Bildt i mina ögon den bäste utrikesminister vi haft - han är känd, han har kontakter och han syns. Dessutom har han ett sätt att uttrycka sig som är genomtänkt och artikulerat, till skillnad från Bodströms brutala blog (bbb).

Personligen är jag lite orolig för var det här kan komma att sluta, och vilken position det ger oss på sikt. Skriks det tillräckligt mycket behövs inte ens en rättegång för att det ska kunna gå åt skogen. Bodström själv förfasades ju över Asks påhitt med färgglada kuvert till misstänkta sexköpare, nu drar han åt andra hållet och försöker döma utrikesministern på förhand.

Ironin är påtaglig - Bodströmsamhället är Bodströms vision om en trygg framtid. Tomas Bodström vill införa ett övervakningssamhälle som ligger i linje med det tyskarna försökte åstadkomma på 1930- och 40-talen. Allt för att skydda den allmäne medborgaren som enligt Bodstöm är för dum för att inse sitt eget bästa. Och den som har rent mjöl i påsen har ju ingenting att frukta, eller hur?

Jag gillar dock Bodströms grepp för att slippa kommentarer och en öppen diskussion. Han tillåter nämligen inte att man lämnar anonyma kommentarer. Och lämnar man en signerad kritisk kommentar hamnar man väl i Gulag så snart Bodströmsamhället tagit över makten med Überführer Bodström i spetsen.

Suck.

Lundin Petroleum

Blev lite nyfiken på Lundin Petroleum efter den senaste tidens skriverier från Tomas Bodström, som verkar vara en av få som hakat upp sig på bolaget och dess påstådda brott mot mäsnkliga rättigheter.

Tittar man på aktieguiden för Lundin Petroleum hos Avanza finns det inte mycket som tyder på någon kris till följd av den senaste tidens prat om utredningar. Kursen har mestadels gått neråt sedan mitten av 2008.

Bodström har för övrigt hängt upp sig på det till den milda grad att när media nu inte lyckas skapa negativa rubriker kring Bildt, så tycker Bodström att Bildt åtminstone borde ta en time-out. Eller hur det nu var.

Det kanske är dags att börja skilja på sak och person?

Själv har jag svårt att tänka mig att Bildt själv varit aktivt initativtagande till något som påstås ha börjat ett drygt decennium innan han kom in i bolaget och dessutom tror jag inte att det svenska bolaget och dess ledning heller har varit särskilt drivande i folkmordsfrågan.

LUPE låg i min intressesfär för ett tag sedan, men jag tror att oljeprospektering är lite väl riskabelt för att jag ska våga ge mig in i bolaget utan att ytterligare sätta mig in i det först. Dessutom vill jag inte sumpa mina chanser att bli utrikes-(eller för den delen justitie-)minister i framtiden.

Retorik 101

Ursäkta att jag lånar "101" från det stora landet i väst (bland andra) som ofta använder just 101 för att indikera att det är en grundkurs i något ämne.

Idag, kära studenter, ska vi jämföra retoriken hos två slumpmässigt valda politiker. För att göra det enkelt har jag valt Carl Bildt och Tomas Bodström.

Retorik är ett viktigt verktyg för politiker liksom för advokater. Retoriken i sig borde alltså vara väldigt viktig för de här två personerna, eftersom de båda är offentliga personer med politisk inriktning. Den ena har dessutom valt att titulera sig advokat och den andra har betydande erfarenhet från internationella politiska uppdrag där man som bekant ofta förväntas kunna uttrycka sig retoriskt även på andra språk.

-

Carl Bildt gör i sitt senaste inlägg en snygg passning till oppositionen där han beklagar att de inte varit mer aktiva när det gäller interpellationsdebatter. För mitt otränade öga ter det sig nästan som om Bildt genom sin beklagan försöker belysa två saker - utan att egentligen säga det rakt ut.

För det första, och mest uppenbara, vill han understryka att han tycker att oppositionen inte har gjort sitt jobb och att de som röstar på oppositionen borde ifrågasätta vad deras folkvalda politiker egentligen håller på med.

Den andra poängen, som kanske bara existerar i min inbillning, är att han lyckas ge sken av att oppositionen faktiskt har så svårt att hitta brister i alliansens politik, speciellt utrikespolitiken, att de inte har något att "komma med".

Carl Bildt är en skar retoriker, en bra politiker och genom sina internationella insatser även en hedervärd svensk medborgare.

-

Tomas Bodström lider lite av att jag, och säkert fler med mig, inte tycker om honom som person. I sitt senaste inlägg försöker han smutskasta oppositionen, dock inte Carl Bildt den här gången som det vanligtvis är utan centerpartisten Sven Bergström.

På ett rättframt och banalt sätt påpekar Bodström det han vill belysa - nämligen att Bergström gjort en helomvändning och att det faktum att Centern inte kan stå fast vid ett 30 år gammalt beslut är ett bevis på att de inte kan stå fast vid sin egen ideologi.

Vid kärnkraftsomröstningen var Torbjörn Fälldin statsminister. Omröstningen var en panikslagen respons på kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 - en olycka som var relativt ofarlig jämfört med t ex Tjernobyl.

Det fanns i omröstningen tre alternativ - Ja, Nej och det som senare på lite skämtsamt sätt kallats för Kanske. Mer information finns på Wikipedia.

Det intressanta här är att inget politiskt parti hade mod och/eller kunskap nog att ställa sig bakom en fortsatt expansion av kärnkraften. För att förtydliga så menar jag med orden "inget politisk parti" att inte heller Socialdemokraterna ville ha en fortsatt expansion.

Det är lätt att vara efterklok men i nuvarande läge med stundande Peak Oil och andra katastrofer av mer eller mindre allvarlig karaktär kan kärnkraften vara den enda rimliga vägen framåt - i alla fall om vi vill bibehålla vår livsstil så som den är idag.

Jag beklagar den långa utläggningen om kärnkraften.

-

Slutsats

När det gäller de här två exemplen på retorik står Carl Bildt som klar vinnare. Dels ger han en känga åt oppositionen utan att det framstår som ett krig i sandlådan, dels lyckas han enligt min uppfattning ge ytterligare indikationer på finurligt dold retorik. Att han dessutom fokuserar inlägget på något helt annat än direkt smutskastning är väldigt elegant.

Bodström börjar å andra sidan med sin smutskastning redan i titeln på inlägget, som han dessutom skrivit på ett för det svenska språket felaktigt sätt - han inleder rubriken med liten bokstav - det blir minuspoäng på det. Titeln är "Likheten mellan den dödsdömde och centerpartiet".

-

Vad får jag för poäng för min retoriska analys?

P.S. Ifrågasätt inte slumpmässigheten - jag tog helt enkelt de två bloggar som låg längst upp i min prenumerationslista hos Google Reader. D.S.