Historien om Le Pain Francais som blossade upp i Göteborgs-Postens "kritiska" granskning för ett par veckor sedan gjorde i alla fall att jag redan från första stund undrade vad de höll på med. Tonen var oerhört fientlig och man gav en väldigt ensidig bild av företaget. Dessutom pekade man ut enskilda individer på ett sätt som man normalt sett inte ens gör när det rör sig om grova brott där dom ej avkunnats. Men i just det här fallet gjorde GP det de är bra på: helt oemotsagda publicerade man påhopp efter påhopp, utan att med en enda uns av självkritik kontrollera uppgifter eller ens försöka dämpa skadan.
När sedan drevet gick igång blev det givetvis en rush för den i vanliga fall halvsovande journalisten i gammalmedieträsket att man satte igång med att publicera ytterligare påhopp. Man nöjde sig då inte med att ge sig på de inblandade i affären utan vidgade drevet till att även omfatta personer som endast var knutna till företaget genom släktskap med ägarna. Så länge man hade något som kunde vinklas som upprörande att skriva så såg man helt enkelt till att vinkla det på rätt sätt och sedan sätta det på pränt, ofta utan att ha kontrollerat sina faktauppgifter.
Nu är affären i sig inte så uppseendeväckande. På ett helt normalt sätt är det många som faller i fällan och tror på en ensidig berättelse men det är sannolikt att det är än fler som inte bryr sig alls. Man bryr sig inte om vad GP skriver eftersom man helt enkelt inte läser tidningen.
Det som är riktigt intressant är eftermälet på historien. Le Pain Francais köper annonsplats för att trycka "sin" version av historien, något som givetvis får GP att vakna till igen. I en egen annons (publicerad som en artikel, men att betrakta som en annons) försvarar man sig och nämner bland annat att stormen som uppstått nu är en "köpt" kampanj som används för att stärka företagets image. Man pratar om det näthat som uppstått mot vissa av personerna som stått på GPs sida i artiklarna och vill på så sätt väcka empati hos läsaren.
GP skriver i sin replik att man låter alla komma till tals, men man väljer att göra det med kommentarsfunktionen avstängd. GP har också sedan länge slutat använda Twingly, som låter bloggare (och andra) komma till tals. Man har helt enkelt tröttnat på att någon annan än den egna journalistkåren har åsikter.
Man går även hårt åt intresseorganisationen Timbro som försöker att balansera och nyansera uppgifterna som GP lämnat, bland annat på Newsmill. Det väcker naturligtvis en komisk aggressivitet hos journalisterna på GP, man känner sig ansatta vilken man naturligtvis inte är vana vid. Pressen ska stå upp och slå på de svaga, bra journalistik ifrågasätts inte! Timbro har även publicerat intervjuer med de inblandade ansvariga på GP.
Ytterligare en intressant sida av debatten är att man egentligen kritiserar det statliga bidragsstödet till arbetsgivare som anställer personer som annars hade haft svårt att finna en anställning. Bidrag som är till för att få in folk på arbetsmarknaden, för att skapa platser och vars mål är att de anställda så småningom ska kunna få arbete helt utan bidrag. Detta väljer GP att inte alls belysa, man lyfter fram det som att det är en enskild anställd på Arbetsförmedlingen tillsammans med ägarna på Le Pain Francais som på egen hand godtyckligt skapat ett regelverk som passar för eventuellt fusk...
Journalistyrket ser ut att gå mot att bli ett låglönejobb där kraven för att bli anställd är obefintliga och där arbetsgivaren tvingas utnyttja olika typer av bidragsstöd för att klara finanserna. Och på tal om att fuska till sig statliga bidrag - Göteborgs-Posten är förstora för presstöd, men genom att vara störst kan man ändå fuska till sig stöd i form av distributionsstöd - ett stöd som för GPs del innebär att de får ut hälften av alla möjliga statliga stöd för pressen. (GP-journalistisk matematik; det finns två bidrag, GP får det ena, alltså får man hälften av stöden)
Fotnot: Intressant hos Timbro om de ekonomiska förutsättningarna för Le Pain Francais respektive Göteborgs-Posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar