Vilka problem löser man med obligatoriskt gymnasium?

Aftonbladet basunerar nu ut att Miljöpartiet och Socialdemokraterna nu bestämt sig för en gemensam politik under rubriken "S och MP överens om skolan". Tyvärr är det ungefär lika illa som det låter, eller så illa man kan vänta sig när sysselsättning och miljöfjanteri får gå hand i hand.

Problemet på arbetsmarknaden idag är nämligen inte att arbetskraften i många fall är överutbildad utan snarare att de unga inte är tillräckligt utbildade för att få jobb. Det är alltså inte de unga som väljer fel utbildning eller som är för lata utan det är statens fel som inte tvingat skoltrötta ungdomar att fortsätta i skolan trots att de hade mått bättre av en paus.

Det man missar i sin stora reform är att den absolut största delen av ungdomarna redan i dag går vidare till gymnasiet, Skolverket har omfattande statistik i ämnet, den som är intresserad kan själv analysera siffrorna. Varför behöver man tvinga på de sista procenten en utbildning som de inte vill ha och ett skolobligatorium som de inte behöver.

Dessutom vill man se till att de som går mer yrkesinriktade linjer tvingas på ett paket med teoretiska ämnen i sådan omfattning att de blir behöriga till högskolestudier. Var inte hela poängen med yrkesinriktning att man skulle få en utbildning som passar bäst för vissa yrken, och inte främst är anpassat för högskolestudier.

Med den inriktning man nu verkar ta så hade det väl varit bättre att införa en tolvårig obligatorisk grundskola som förstör de som går i skolan ännu mer, så att alla är mer jämlika när de går ut skolan utan några som helst kunskaper i någonting alls?

I just det här fallet sätter jag stort hopp till att SD och Alliansen kan komma överens och såga av de här tokerierna innan de börjar gro.

Lån för att leva, leva för att låna eller skuldfri?

Samhället ter sig emellanåt helt obegripligt. Emellanåt är fel ord; vissa delar av samhället ter sig alltid obegripliga.

Drömmen om villa, Volvo och vovve är något som funnits med i det svenska samhällets självbild sedan mitten av förra seklet. Socialdemokratin gjorde klart att alla skulle ha det lika bra och att lika bra innebar att alla skulle ha möjlighet att bo ståndsmässigt i en egen villa. Villabegreppet har utvidgats till att innefatta radhus, kedjehus, parhus och i stor omfattning även bostadsrätt.

Tanken är god, ansvarsfulla medborgare ska naturligtvis ha möjlighet till bästa möjliga bostad. Så långt allt väl.

Men när folket börjar använda villan som ett bankkonto utan begränsning, när skuldberget växer eftersom det är för lätt att låna och när bolånen ses som en boendekostnad, var befinner vi oss då?

Exemplen på konstig attityd är många:

• 3,5-miljonersvillan har dåligt med sol på vår och höst, så nu letar vi efter en bättre, vi har precis hittat en för 5 miljoner! 
• Jag tröttnade på köket så vi vandrade till banken och ökade våra bolån med 150000 kronor för att betala en förändring.
• När bilen blev över tre år slutade vagnsgarantin att gälla, då blev försäkringen jättedyr så vi lånade 300000 för att köpa en nyare bil. 

Det här är ganska typiska resonemang bland de som förväntas ha det lite bättre. Man lever, trots större tillgångar, helt och hållet över de tillgångar man har. Man tänker inte på konsekvenser långsiktigt, man köper för att köpa och man har inte lärt sig att spara innan man slösar. Sparandet är fixat i och med att man har lånat till en bostad att köpa.

Svenskarna har oerhörda förväntningar på samhällets möjlighet, skyldighet och ansvar när det gäller att ta hand om medborgarna. 

Man ska förbjuda SMS-lån eftersom bolagen som erbjuder tjänsten är omoraliska. Det nämns ingenting om mognadsgraden hos de som trots obetalda skulder hos Kronofogden ändå tar nya lån. De som inte förstått allvaret.

Man vill inte se en förändring med tvingad amorteringstakt eftersom boendet skulle bli för dyrt om man tvingades betala av lånen på 50 års sikt. Det går inte, då har man inte längre råd med semesterresan till Thailand, den nya bilen och det där nya badrummet som har årets färg. 

Givetvis ska det vara OK att belåna tillgångar, till exempel villan, men bara till en viss gräns. Och gränserna bör definitivt skärpas. Inte stramas åt totalt över en natt, men gradvis skärpas så att vi får en hållbar utveckling. 

Det här är egentligen basal hushållsekonomi som de flesta borde ha fått med sig från grundskolan; från matematik- och hemkunskapsundervisning, från hur man behandlats tidigare och hur man förväntar sig att bli bemött. 

Mer om detta senare...

Förändringar

Det utlovades förändringar. Förbättringar. Mer av det det den och mer av det till den andre. Mer rättvisa och mindre orättvisa, bättre sånt och bättre sånt.

I vakuumet efter valet händer precis ingenting. Ingen talar längre om förändringar och förbättringar. Det som händer är en utdragen debatt om vad som ska hända. Alla förslag och idéer som fanns tidigare är som bortblåsta. Vi vann, nu måste vi få lugn och ro så att vi kan ta tag i det här!

Regeringsbildandet skapar en osäkerhet som är svårnavigerad. Vad kommer att hända med regelverket kring arbetsgivaravgifter, kring vården, kring skolan och hur kommer nästa års omfördelning av ekonomiska medel se ut? Kan de som vann valet 2014 med samma resultat som de hade när de förlorade 2010 åstadkomma någonting?

Bidrag eller avdrag?

Löfven och hans kollegor i vänsterblocket gick ut hårt mot RUT-avdraget och arbetsgivaravgifterna i valrörelsen. Man menade, precis som vanligt, att "rabatter" till företagen i termer av sänkta avgifter samt bidrag till "rika" i form av RUT-avdrag leder till ökade klyftor och minskad jämlikhet. 

Som vanligt är det lätt att säga något i valdebatten, att hetsa upp Svensson och att genom skrämsel jaga röster, men sedan kommer eftertanken. Borås Tidning har en artikel om ett städföretag som nu tvekar inför att utöka sin personal, man vågar helt enkelt inte satsa eftersom man är rädd att skärpta regler kan komma att stjälpa företaget. Och i nuläget, när ingen regering är presenterad, känns det olustigt att försöka satsa framåt eftersom det mesta är oklart.

Det är mångas uppfattning att debatten mellan vänster och höger till stor del handlar om en debatt mellan bidrag och avdrag. Socialisterna vill hellre att ungdomar och arbetslösa ska gå på bidrag än att de ska bli anställda i mindre ansedda yrken där man genom avdrag och stöd till arbetsgivarna kan öka attraktiviteten hos de som söker jobb. 

Att ha ett arbete och en egen, fast, inkomst är för många ett steg mot självständighet och ett steg mot att kunna leva sitt eget liv. Att på tidigt stadium ständigt fastna i arbetsmarknadsåtgärder, att tvingas gå utbildning efter utbildning för att man "inte kan rätt saker", är mycket mer påfrestande än vad S, V och F! vill låta påskina. De fängslar hellre unga, arbetsvilliga i en skolbänk som de inte orkar med än att sysselsätta dem i "låglöneyrken". 

Det ska bli intressant att se vad en eventuell regeringskoalition bestående av partier från båda sidor av blockgränsen kan komma fram till. Bidrag eller avdrag?

Öppna landskap - bra i teorin men de fungerar inte i praktiken

Informationssatsningen Ingenjörskarriär skriver om oljudet som förknippas med att sitta i ett kontorslandskap. Om hur det påverkar vår förmåga att prestera och hur de flesta människor inte kan hantera de störmoment som finns i ett rum fullt av oljud.

Det är kanske inte så konstigt att man i genomsnittets land Sverige tycker att det är bättre att alla presterar lika dåligt än att de anställda presterar så bra som möjligt. Kontorslandskap fungerar generellt sett sämre i miljöer där fler är introverta finns, typiskt Sverige. Dessutom är de som drabbas av kontorslandskap ofta i yrken som attraherar en större andel introverta, arbeten som är förknippade med mentalt ansträngande tankearbete.

I förlängningen innebär det här att man som företagare måste väga kostnaden av lägre lokalhyror mot att uppemot 66% av produktiviteten försvinner. Sorl som skapas av mänskligt tal pekas ut som ännu mer störande än andra typer av ljud och värst är - föga förvånande - tal som man nästan kan urskilja. När man hör delar av en konversation är hjärnan skapt för att försöka lyssna och tolka det som sägs, även om delar faller bort.

Det är ironiskt att vi förväntar oss att prestationen är bra på arbetsplatser av den här typen, samtidigt som allt fler ivrar för allt mindre skolklasser och mindre grupper i dagis och förskola. Eget arbete på enskild plats är - för de flesta - bättre än att arbeta i kontorslandskap eller i skolklasser. Men en gång i tiden (när skolan fortfarande höll måttet) så skedde en del av arbetet som "läxor" utanför skolan, något som moderna svenskar tycker är onödigt, ojämlikt och dessutom drabbar de som inte har akademiskt stöd i hemmet negativt. Fy, att någon skulle kunna få mer hjälp av sina föräldrar än någon annan.

Man kan undra vart vi vill komma med den här ojämnheten i hur vi satsar - vi satsar stora medel på de svagaste, för lite medel på det stora genomsnittet och alldeles för lite på eliten. Och sedan undrar vi varför politikerna är som de är?

Att bygga murar

När det gäller lagbygge är det vanligt att man, som spelare, förväntas avsky spelarna i det andra laget och göra livet så surt som möjligt för dem. I de flesta lagidrotter som ishockey och fotboll är inte själva lagsammansättningen särskilt kontinuerlig, utan spelare byter lag och lag byter spelare hej vilt, ofta utan rim och reson.

De gamla blockgränserna är teoretiska konstruktioner som passar i en värld som är statisk och där man har tydliga skillnader i vad man står för och hur man vill se samhället. På senare tid har politiken, precis som mycket annat, gått mot ett grått genomsnitt där de flesta vill och tycker samma sak, med få nyansskillnader mellan grått och grått. Alla vill åt samma håll, på samma sätt men har olika sätt att uttrycka det.

När spelplanen blir allt mindre öppnar det för nya spelare, man tomrummen på ytterkanterna med extrema spelare på olika sätt. Slagskämpen som gör allt för att psyka och ställa till bråk, de defensiva spelarna som aldrig tar sig över mot motståndarens mål och de som bara kommer in för att vinna pucken i fasta situationer. Man har blivit superspecialiserade, bortom rim och reson.

När så en av spelarna på planen plötsligt är den som ingen egentligen vill ha och som ingen egentligen vill spela med, vad gör man då?

Den parlamentariska situationen i Sverige just nu är egentligen inte särskilt illa byggd. Visst, Sverigedemokraterna fick många röster men situationen hade kunnat vara mycket värre om andra extremistpartier fått lika stora delar av rösterna, till exempel V, MP och F!, som var för sig anser sig stå över resten av mänskligheten. Som har rätt enbart på grund av att alla andra har fel. Som har rätt att uttrycka vad som helst och behandla "de andra" precis som de själva vill.

Kanske hade även dessa extremister haft nytta av den mognadsprocess som SD genomgått. SD har rensat upp i leden, man tonar ner de delar av politiken som man vet är mest kontroversiella. Man har tagit sig dit man vill och för att nu kunna växa måste man attrahera fler.

Det har varken V, F! eller MP förstått. Man puttrar på runt sina 5-7% i varje val, så små att man egentligen är ointressanta men tack vare en låsning liknande Berlinmuren får man ändå makt med jämna mellanrum. Inte för att man är nämnvärt stora och inte för att man egentligen borde ha mandat till någonting när man har 95% av befolkningen emot sig (eller i alla fall inte för), utan för att de parter som man "samarbetar" med tillåter det, i en form av blind maktsträvan.

Fi

Jag har påpekat att man inte ska klaga för mycket och att man inte ska dra alla över en kant. I teorin är det väldigt bra tänkt. Fast ibland kan man inte låta bli att hänga ut individer.

Följande inlägg är väldigt roande att läsa, det visar hur illa det kan gå om vi inte skärper oss och får ordning på skolan igen. 

Notera att eftersom inlägget är anonymiserat (jag har inte granskat kommentarerna) så handlar det inte om att göra sig lustig över en namngiven person, det är inte uthängande och det är inte på något sätt mobbing.

Så, sätt igång, läs och ha roligt! Och jag hoppas innerligt att det här antingen är helt fabricerat eller att konversationen är mellan personer som inte passerat tre år i en svensk högstadieskola. (Eller annan skola på motsvarande nivå, utan hänsyn till land etc). 

Juggens inlägg "Är du medlem i Feministiskt Initiativ?"

Åsiktsregistrering, åsiktsfiltrering, åsiktsnegering?

Det vanligtvis lugna, medgörliga och "lagom:a" Sverige har blossat upp under de senaste månaderna. Det utrymme i media som tidigare var vigt åt främst Miljöpartiet och kanske Piratpartiet och Fi har plötsligt tagits över samma personer men med ett helt annat budskap. 

Istället för att skälla på de som inte källsorterar sitt toalettpapper på rätt sätt, de som inte äter ekologiskt lösgodis och de som inte fildelar använder man det politiska spelrum man fått för att svartmåla Sverigedemokraterna. Men kan det inte bli för mycket? Är det kanske det som har hänt.

I debatten kommer de riktiga fårskallarna fram. Plötsligt är det OK med åsiktsregistrering och att hata någon för åsikter som man tror att vederbörande har, det är OK att tycka illa om någon och att hata hata hata med enbart partitillhörighet som grund. Missar man inte poängen här? 

Min inställning i många fall är att man ska representera demokratin och de värderingar som följer av att man faktiskt tillämpar en demokratisk ordning. Man kan inte på ett legalt sätt välja att ignorera någon bara för att man inte tycker som denne, man kan inte hänga ut och någon för att de har gjort ett visst val. Vi har valhemlighet i Sverige - man behöver inte säga vad man röstat på - och vi har dessutom rätt att uttrycka vår åsikt anonymt i riksdagsvalet. Men man måste väl ändå kunna såt för sina åsikter utan att bli lynchad?

Dilemmat ligger i att det kan gå för långt. När motståndet går för lång tröttnar många, kanske de flesta. Man blir upprörd över den aggressiva stämningen vilket leder till att de utsatta inte längre ses som den felande länken - det blir istället "synd om dem". Sympati är en stark känsla. 

Nej, det är inte rätt att registrera eller förfölja någon för att de röstat på Sveriges tredje största parti eller för att de för den delens skull uttrycker åsikter som man själv inte håller med om. Är de öppet uttryckta åsikterna helt fel är det en polisiär sak ("hets mot folkgrupp" och liknande) att ta hand om det. 

Lika mycket som "den andra sidan" har rätt att tycka vad de vill, lika mycket har alla andra en självklar rätt att uttrycka sin åsikt i samma fråga, att möta argumentationen och komma med motargument. Tyvärr faller mycket av demokratin i det här stadiet eftersom exempelvis Miljöpartister och Feminister är experter på att inte låta motståndaren komma till tals. Vilket givetvis också gäller Sverigedemokraterna. 

Nej, om någon har åsikter som du inte vill höra så har du två alternativ. Antingen får du argumentera emot och försöka övertyga om det felaktiga i resonemanget. Eller så kan du välja att filtrera bort det du inte vill höra. Oavsett vilket du väljer och oavsett om du övertygar eller låter dig övertygas så är det var och ens demokratiska rätt att göra så. 

Revolutionen som kom av sig

Det är ganska typiskt för riksdagsvalet. Först debatteras det tills man tappar lusten att över huvud taget någonsin höra en politiker yttra sig igen. Därefter bråkas det i media, det förfäras över utfallet och de olika sidorna blir sura på varandra eftersom ingen vill vara med och leka. Därefter blir det ganska... tyst.

Arbetet med att bygga ett regeringssamarbete som håller fyra år blir allt svårare. Det krävs samarbeten, nya lösningar och att man ruckar på det som man kanske gått till val på. Vallöftena blir svagare. De uppenbara lösningarna är inte längre lika uppenbara. Livet efter valet kanske inte är lika enkelt som det var då man stod där och utropade sig själv till segrare.

Med de förutsättningar som gällde direkt efter valet fanns det en möjlighet att faktiskt se Alliansen som en segrare med mer potential än vad S+MP+V-samarbetet skulle kunna ha. Alliansen hade kanske, om de hade försökt, kunnat möta SD en bit på vägen för att få igenom en merpart av sin egen politik. I en politisk förhandling är allt möjligt och SD är trots allt Sveriges näst största högerparti och det tredje största partiet i folkets ögon. Rätt eller fel, så ligger det till.

När det bara finns två block fungerar logiken som riksdagen försöker upprätthålla, men det verkar alltmer som att de som aldrig sysslat med annat än politik i sina liv inte heller har förmågan att se utanför ramarna. Man tror fortfarande att man har två klara block i politiken trots att det sedan ett bra tag tillbaka inte är så. Man förnekar den ordning som väljarna faktiskt valt.

Det kanske är dags med ett omtag när det gäller hur vi ser på regering och riksdag, vi kan inte vara säkra på att det är höger-vänster vi väljer i framtiden.

Leif GW:s förtida analys av valresultatet är ett klockrent på hur fel vi tänkt. Man behöver inte vinna ett val för att vara den som verkligen bestämmer och tar på sig äran för att rädda demokratin. Man behöver inte ens vara näst störst.

När yrkespolitikerna (i synnerhet de som är fostrade inom fackföreningsrörelsen) har strulat tillräckligt länge kommer alla lösningar på problemet att tas emot med öppna armar. I det här läget är det kanske dags att överväga ett samarbete mellan de två partier som trots allt ligger närmast varandra, främst beroende på att de är så breda att de var för sig täcker nästan hela centrumspektrat i politiken. S + M som dessutom har över 50% av rösterna totalt.

Vi byter inriktning - hela tiden

The Economist uppmärksammade det kommande valet i Sverige för någon vecka sedan i en artikel med den passande titeln "Sweden's election: The eight-year itch". Artikeln beskriver Sverige och svenskarna som ett folk som är bortskämda och som ständigt söker förändring. Man målar upp en bild av Sverige som - trots vad som kan tyckas vara en ironisk underton - indikerar att någonting är fel.

Samhället idag kännetecknas av förändring. Saker och ting skall ändras, så ofta det går: gärna flera gånger om dagen. Politikerna har förstärk bilden av att den enda uppgiften hos regeringen är att genomföra förändringar så att det blir bättre. Men är det verkligen bättre att ligga i ständig förändring, i en värld där ingen vågar lita på dagens sanningar eftersom man inte kan vara säker på vad som gäller i morgon?

På ett sätt känns det som att Löfvén öppnat dörren på glänt för ett förändrat tankesätt. Kanske vill man skapa ett nytt sätt att leda landet, ett sätt där en mittorienterad regering faktiskt kan få en egen majoritet i riksdagen? Kanske kan man rent utav tänka sig att samarbeta med ärkefienden Moderaterna...

Någonstans måste vi komma ihåg att saker och ting inte brukar bli bättre (eller sämre) för att vi genomför försiktiga förändringar. Under flera decennier har olika regeringar i omgångar genomfört förändringar som i slutändan inte har ändrat på särskilt mycket i samhället i stort. Vård, omsorg och skola har inte blivit sämre under Alliansen. De sociala försäkringarna ser i praktiken ut som förr. Landets ekonomi är något bättre vilket har gett oss en försvagning inom andra områden.

Jag tror inte att en S-ledd regering kommer att kunna förändra särskilt mycket. Det går inte att skaka fram jobb utan att det kostar någonting. I mina ögon är ett statligt eller kommunalt framskakat "jobb" som kotträknare i Slottsskogen betydligt lägre social status än en ungdomsplats inom industrin eller ett kvinnoförnedrande RUT-jobb. Det är bättre att se till att företagen känner sig säkra i att anställa än att regeringen tvångskommenderar unga från Arbetsförmedlingen till uppgifter som de inte vill utföra och som inte samhället i övrigt vill ha utförda.

Men som sagt, Socialdemokraterna har glidit lika långt åt höger som Moderaterna har glidit åt vänster, kanske kan de nya centerpartierna finna styrkan tillsammans. Och det är just här som artikeln i The Economist är intressant. Från ett internationellt perspektiv stod valet i Landet Lagom mellan "centre-right" och "centre-left".

Går det att bli skuldfri?

Det talas mycket om det svenska skuldberget numer och allt fler börjar bli oroliga för vad som väntar. För det första har situationen med svenskarnas lån skenat iväg, för det andra finns det en risk för att bopriserna just nu ligger på en högstanivå. Lägg dessutom finansinspektionens ökade press på både banker och privatpersoner på högen och vi har en härlig röra.

Dagens svenska samhälle präglas av en mentalitet där rikedom är någonting man skapar genom lånade pengar. Man lånar pengar till ett boende i form av en bostadsrätt eller en villa, varpå boendet på något magiskt sätt stiger i värde så att man kan låna ytterligare pengar och köpa andra saker som man tycker att man behöver; en platt-TV, en bil, en bil till och kanske en semesterresa eller två. 

Att bli skuldfri är ingen omöjlighet. Problemet är att många inte tänkt efter före sitt köp utan det går upp för dem alldeles för sent att de har försatt sig i trångmål. En hög belåningsgrad gör att man blir hårt låst i sitt nuvarande boende, man har svårt att flytta eftersom pengarna som man får ut vid en försäljning inte räcker till att köpa något nytt och man har inte råd att amortera eftersom räntekostnaderna är så höga att det blir svårt att amortera och samtidigt leva ståndsmässigt.

Ett annuitetslån innebär att man har samma lånekostnad under hela lånets löptid. Det är den låneform som de flesta billån utgörs av. Inledningsvis går en stor del av betalningen till räntekostnader men tack vare att man amorterar sjunker delen av betalningen som går till ränta till förmån för en allt större amortering. Vid sista betalningstillfället är nästan hela inbetalningen amortering. 

Det är enkelt att själv räkna ut hur lång avbetalningstid man har med sin nuvarande lånekostnad. Därifrån kan man avgöra om man vill öka sina amorteringar så att man blir "klar" tidigare, eller om man betalar för fort, eller om man har spenderat mer pengar än vad man har råd till. Om det är för svårt kan man be sin bank räkna på saken.

En rimlig ansats är att vara nästan skuldfri till pensionen. Då kan man, i bästa fall, utöka sin pension med lite lånade pengar igen, under förutsättning att boendet fortfarande är värt såpass mycket att det går att belåna. Alternativet är att ha så mycket skuld att pensionen inte ens räcker till att betala räntorna. 

Vad innebar folkomröstningen i Göteborg - egentligen?

För egen del råder det betydande förvirring gällande vad folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg egentligen gällde. Det verkar som att fler än undertecknad är förvirrade, man vet helt enkelt inte vad man röstat om och varför omröstningen hölls.

Trängselskatt är bra i teorin. Man minskar kanske bilåkandet något, man ser till att få in pengar till satsningar på infrastruktur och man skapar förutsättningar för mindre trängsel på vägarna för de som kan betala för sig. Men när teori skall bli praktik blir det som så ofta annars, fel.

Oavsett vad man kallar det så är trängselskatten en finansieringsåtgärd. Man motverkar egentligen inte särskilt mycket trängsel - tvärt om budgeterar man för och hoppas på ökad trafik - utan trängselskatten finns där för att man ska kunna lägga över kostnaden för investeringar i infrastruktur på bilisterna.

Återigen är idén i sig själv kanske inte helt fel, men lägg till det att de investeringar man finansierar till stor del inte består i åtgärder som gynnar de som tvingas betala. Här kommer nästa logiska loop; varför ska de som idag inte kan annat än bilpendla betala för att någon annan ska få det enklare att pendla med tåg? Det är inte ens underhållet av vägarna man kör på som man betalar för.

I detta oklara läge bestämmer sig Göteborgs kommunalpolitiker för att hålla en folkomröstning för att utreda om trängselskatten är rätt eller fel. Utan att för den sakens skull förtydliga vad man har förhandlat fram, vad som går att ändra på eller utan att ens bry sig om att förklara vad ett ja eller nej i omröstningen innebär i praktiken och vilka konsekvenser det får.

Ungefär där försvinner all rim och reson. Varför har man anordnat en folkomröstning om ngåonting där väljarna inte ens förstått innebörden av omröstningen och än mindre har klart för sig vad konsekvenserna av omröstningen kan bli, om ens några?

Nej, som vanligt i Göteborg har den socialistiska regimen gjort det som socialister är bäst på - bestämt åt oss andra. Det kanske är dags för en förändring?

Splittringen inom svensk politik blir alltmer tydlig

Flera av de gamla partierna inom svensk politik har bytt inriktning de senaste åren. På samma sätt som man numera förväntas byta elleverantör och bank allt oftare, på samma sätt har de politiska partierna flaxat fram och tillbaka i olika åsikter.

Tydligast blir det kanske när man analyserar den senaste tidens stök och strul. Socialdemokraterna befinner sig allt närmare mitten, liksom Moderaterna numera gör. Detta leder till att det allt mer populistiska Socialdemokratiska partiet inte längre vågar samarbeta med Vänsterpartiet som numer befinner sig allt längre bort från den stora politiska klumpen i mitten. Alla vill ha precis lagom, utom partierna på ytterkanten.

Och det finns bara en ytterkant - vänster. Vänsterpartiet borde återgå till att kalla sig kommunister, nu när inte ens Sovjetunionens gamla stormän rör sig i de termerna längre. Förmodligen lever illusionen av det goda Sovjet kvar i kommunisternas ögon, där kamraterna tillsammans leder samhället mot en ljus framtid långt ifrån den övriga, kapitalistiska, världen.

Det finns små skillnader mellan blocken idag, men det är fortfarande viktiga skillnader. I grunden finns en syn på huruvida det är möjligt med ett samhälle där alla lever på bidrag och vi ändå har det bra, eller om en sysselsättningspolitik som baserar sig på att skatteintäkter och löner måste genereras av någon annan än staten är att föredra.

Kort analys - Och nu då?

Det klena valresultat som de etablerade blocken stod för gör mig frågande till hur demokratin ska fungera framöver. Det går inte att förneka att var åttonde svensk röstat på Sverigedemokraterna och det går inte att förneka att en stor del av de som valde att lämna högerblocket istället valt SD.

Löfvens segertal är en parodi på det demokratiska samhället. En partiledare som trots att hans parti är störst i Sverige ändå inte kan säga att den traditionella politiska indelningen gett honom majoritet är en partiledare som förnekar sanningen. För om sanningen ska fram så har en majoritet av svenska folket röstat till höger om Socialdemokraterna.

Än värre är att den nuvarande situationen leder till att Sverigedemokraterna får en väldigt tydlig och utpräglad vågmästarroll. En vågmästarroll som kommer göra att de andra partierna kommer att samarbeta över blockgränserna på ett sätt som bara kommer att förstärka förvirringen om vilken politik det egentligen är som gäller.

Man kan inte annat än beklaga att den statsman som verkligen kan bete sig som en statsminister nu även väljer att lämna posten som partiledare för vad som, trots ett dåligt resultat, är Sveriges näst största parti och ett av de partier som behöver stärka sin position för att locka tillbaka de väljare som svikit och gått till Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt och Alliansen har gjort Sverige till en respektabel spelare i Europa och genom agerande har man stärkt Sveriges position i världen.

Det är också synd att Sverige nu förlorar Carl Bildt som utrikesminister, en av de största svenska politiska gestalterna i vår tid. En internationellt respekterad minister som gjort att Sverige internationellt sett inte längre ser ut som ett land för pajaser.

Men jag är inte bitter, det här är demokrati och nu ska minoriteten Löfven bilda en regering genom att frysa ut Sveriges tredje största parti på samma sätt som man brukar göra - i sandlådan och inom LO.

Valresultat

Det var ett intressant val och framförallt ett intressant valresultat. Som en stolt segrare stod Löfvén framför kamerorna i natt och tackade svenska folket för det förtroende som gjort Socialdemokraterna till segrare och honom själv till sannolik statsminister.

Något är fel med den bilden, men vad?

Nu på morgonen blir det allt tydligare att svenska folket inte har valt Löfvén och Socialdemokraterna till någonting alls. Det man gjort är att lägga lika många röster som i förra valet fick Mona Sahlin att avgå på grund av ett alldeles för dåligt valresultat.

Skrämmande.