Första maj

För de allra flesta kommer första maj som en välkommen och omotiverad ledighet. Vi svenskar har slutat upp med att stå upp på barrikaderna och protestera, demonstrationstågen är numera mer symboliska och saknar nämnvärd betydelse för de allra flesta. Ändå är det fortfarande viktigt att vi har en särskild dag för arbetarna, när de kan springa runt och visa att de inte alls är nöjda.

För ett par år sedan hörde jag en teori om första maj som gick ut på att man instiftat första maj som röd dag eftersom arbetarna ändå förväntades vara gravt bakfulla till följd av firandet på Valborgsmässoafton. Inte helt sant, förmodligen, men det visar på hur arbetare förväntades bete sig.

I dagens Sverige får de som förr kallades för "arbetarna" allt mindre plats. Genom åtgärder försöker man få allt fler svenskar utbildade på allt högre nivå, något som troligtvis motverkar sitt eget syfte. Mark Levengood twittrade för någon dag sedan om att han sett de första studenterna på stan och uttryckte sedan sin glädje över att få se nya ansikten på hamburgerrestaurangen. Och det ligger nog inte långt ifrån sanningen, egentligen. Trots allt måste serviceyrkena fyllas av kandidater även om populationen som helhet blir allt mer välutbildad.

Att man nu återigen försöker införa utbildning som ett sätt att få bukt med växande arbetslöshet måste vara ett tecken på att Alliansen följer i gamla Socialdemokratiska spår...