Att bygga murar

När det gäller lagbygge är det vanligt att man, som spelare, förväntas avsky spelarna i det andra laget och göra livet så surt som möjligt för dem. I de flesta lagidrotter som ishockey och fotboll är inte själva lagsammansättningen särskilt kontinuerlig, utan spelare byter lag och lag byter spelare hej vilt, ofta utan rim och reson.

De gamla blockgränserna är teoretiska konstruktioner som passar i en värld som är statisk och där man har tydliga skillnader i vad man står för och hur man vill se samhället. På senare tid har politiken, precis som mycket annat, gått mot ett grått genomsnitt där de flesta vill och tycker samma sak, med få nyansskillnader mellan grått och grått. Alla vill åt samma håll, på samma sätt men har olika sätt att uttrycka det.

När spelplanen blir allt mindre öppnar det för nya spelare, man tomrummen på ytterkanterna med extrema spelare på olika sätt. Slagskämpen som gör allt för att psyka och ställa till bråk, de defensiva spelarna som aldrig tar sig över mot motståndarens mål och de som bara kommer in för att vinna pucken i fasta situationer. Man har blivit superspecialiserade, bortom rim och reson.

När så en av spelarna på planen plötsligt är den som ingen egentligen vill ha och som ingen egentligen vill spela med, vad gör man då?

Den parlamentariska situationen i Sverige just nu är egentligen inte särskilt illa byggd. Visst, Sverigedemokraterna fick många röster men situationen hade kunnat vara mycket värre om andra extremistpartier fått lika stora delar av rösterna, till exempel V, MP och F!, som var för sig anser sig stå över resten av mänskligheten. Som har rätt enbart på grund av att alla andra har fel. Som har rätt att uttrycka vad som helst och behandla "de andra" precis som de själva vill.

Kanske hade även dessa extremister haft nytta av den mognadsprocess som SD genomgått. SD har rensat upp i leden, man tonar ner de delar av politiken som man vet är mest kontroversiella. Man har tagit sig dit man vill och för att nu kunna växa måste man attrahera fler.

Det har varken V, F! eller MP förstått. Man puttrar på runt sina 5-7% i varje val, så små att man egentligen är ointressanta men tack vare en låsning liknande Berlinmuren får man ändå makt med jämna mellanrum. Inte för att man är nämnvärt stora och inte för att man egentligen borde ha mandat till någonting när man har 95% av befolkningen emot sig (eller i alla fall inte för), utan för att de parter som man "samarbetar" med tillåter det, i en form av blind maktsträvan.