Lån för att leva, leva för att låna eller skuldfri?

Samhället ter sig emellanåt helt obegripligt. Emellanåt är fel ord; vissa delar av samhället ter sig alltid obegripliga.

Drömmen om villa, Volvo och vovve är något som funnits med i det svenska samhällets självbild sedan mitten av förra seklet. Socialdemokratin gjorde klart att alla skulle ha det lika bra och att lika bra innebar att alla skulle ha möjlighet att bo ståndsmässigt i en egen villa. Villabegreppet har utvidgats till att innefatta radhus, kedjehus, parhus och i stor omfattning även bostadsrätt.

Tanken är god, ansvarsfulla medborgare ska naturligtvis ha möjlighet till bästa möjliga bostad. Så långt allt väl.

Men när folket börjar använda villan som ett bankkonto utan begränsning, när skuldberget växer eftersom det är för lätt att låna och när bolånen ses som en boendekostnad, var befinner vi oss då?

Exemplen på konstig attityd är många:

• 3,5-miljonersvillan har dåligt med sol på vår och höst, så nu letar vi efter en bättre, vi har precis hittat en för 5 miljoner! 
• Jag tröttnade på köket så vi vandrade till banken och ökade våra bolån med 150000 kronor för att betala en förändring.
• När bilen blev över tre år slutade vagnsgarantin att gälla, då blev försäkringen jättedyr så vi lånade 300000 för att köpa en nyare bil. 

Det här är ganska typiska resonemang bland de som förväntas ha det lite bättre. Man lever, trots större tillgångar, helt och hållet över de tillgångar man har. Man tänker inte på konsekvenser långsiktigt, man köper för att köpa och man har inte lärt sig att spara innan man slösar. Sparandet är fixat i och med att man har lånat till en bostad att köpa.

Svenskarna har oerhörda förväntningar på samhällets möjlighet, skyldighet och ansvar när det gäller att ta hand om medborgarna. 

Man ska förbjuda SMS-lån eftersom bolagen som erbjuder tjänsten är omoraliska. Det nämns ingenting om mognadsgraden hos de som trots obetalda skulder hos Kronofogden ändå tar nya lån. De som inte förstått allvaret.

Man vill inte se en förändring med tvingad amorteringstakt eftersom boendet skulle bli för dyrt om man tvingades betala av lånen på 50 års sikt. Det går inte, då har man inte längre råd med semesterresan till Thailand, den nya bilen och det där nya badrummet som har årets färg. 

Givetvis ska det vara OK att belåna tillgångar, till exempel villan, men bara till en viss gräns. Och gränserna bör definitivt skärpas. Inte stramas åt totalt över en natt, men gradvis skärpas så att vi får en hållbar utveckling. 

Det här är egentligen basal hushållsekonomi som de flesta borde ha fått med sig från grundskolan; från matematik- och hemkunskapsundervisning, från hur man behandlats tidigare och hur man förväntar sig att bli bemött. 

Mer om detta senare...