Revolutionen som kom av sig

Det är ganska typiskt för riksdagsvalet. Först debatteras det tills man tappar lusten att över huvud taget någonsin höra en politiker yttra sig igen. Därefter bråkas det i media, det förfäras över utfallet och de olika sidorna blir sura på varandra eftersom ingen vill vara med och leka. Därefter blir det ganska... tyst.

Arbetet med att bygga ett regeringssamarbete som håller fyra år blir allt svårare. Det krävs samarbeten, nya lösningar och att man ruckar på det som man kanske gått till val på. Vallöftena blir svagare. De uppenbara lösningarna är inte längre lika uppenbara. Livet efter valet kanske inte är lika enkelt som det var då man stod där och utropade sig själv till segrare.

Med de förutsättningar som gällde direkt efter valet fanns det en möjlighet att faktiskt se Alliansen som en segrare med mer potential än vad S+MP+V-samarbetet skulle kunna ha. Alliansen hade kanske, om de hade försökt, kunnat möta SD en bit på vägen för att få igenom en merpart av sin egen politik. I en politisk förhandling är allt möjligt och SD är trots allt Sveriges näst största högerparti och det tredje största partiet i folkets ögon. Rätt eller fel, så ligger det till.

När det bara finns två block fungerar logiken som riksdagen försöker upprätthålla, men det verkar alltmer som att de som aldrig sysslat med annat än politik i sina liv inte heller har förmågan att se utanför ramarna. Man tror fortfarande att man har två klara block i politiken trots att det sedan ett bra tag tillbaka inte är så. Man förnekar den ordning som väljarna faktiskt valt.

Det kanske är dags med ett omtag när det gäller hur vi ser på regering och riksdag, vi kan inte vara säkra på att det är höger-vänster vi väljer i framtiden.

Leif GW:s förtida analys av valresultatet är ett klockrent på hur fel vi tänkt. Man behöver inte vinna ett val för att vara den som verkligen bestämmer och tar på sig äran för att rädda demokratin. Man behöver inte ens vara näst störst.

När yrkespolitikerna (i synnerhet de som är fostrade inom fackföreningsrörelsen) har strulat tillräckligt länge kommer alla lösningar på problemet att tas emot med öppna armar. I det här läget är det kanske dags att överväga ett samarbete mellan de två partier som trots allt ligger närmast varandra, främst beroende på att de är så breda att de var för sig täcker nästan hela centrumspektrat i politiken. S + M som dessutom har över 50% av rösterna totalt.