Dagens industri sker igår att stoppet på Saab kan bli långt, själv tycker jag att det är oroväckande att man nått en så akut punkt så snabbt. Vad tänkte man på när man fortsatte månad efter månad med minskande likviditet?
Jared Diamond beskriver i boken Collapse hur hans studenter brukar fråga honom vad invånarna tänkte när de fällde det sista trädet på Påskön, svaret är enkelt men ändå oerhört komplext. Gick det verkligen så snabbt att man plötsligt nådde fram till det sista trädet, eller förstörde man sin omgivning sakta men säkert tills dess att miljöförstöringen och erosionen var så total att det som fanns kvar dog bort?
Under tiden som Saab jagar nya pengar tar varumärket rejält med stryk. Och produktionen. Och de anställda. Frågan är vad det egentligen är för fel på Antonovs pengar, myndigheterna har gjort en helomvändning, kanske på grund av att trycket från USA och GM är borta nu när de inte är en del av affären, kanske på grund av att man insett värdet av att ge Saab ett återupplivningsförsök till.
Missförstå mig rätt. Trots viss negativ kritik tycker jag att man ska ge Victor Müller en chans. Han gör en enorm satsning för Sverige, specifikt för Trollhättan och han försöker rädda kvar de värden som finns.
Men hur långt räcker Antonovs pengar? Lyckade finansmän är inte kända för att vilja riskera hur mycket pengar som helst, Expressen skrev tidigare i veckan att man beräknat kostnaden till en miljard kronor per månad, man betalar dessutom 10% ränta på EIB-lånen och från EIB har man fått löften om ytterligare 1,6 miljarder... Det vill säga drygt en och en halv månads löpande kostnader, men pengarna från EIB får inte användas till annat än särskilda utvecklingsprojekt. De kan alltså inte rädda produktionen, ens på kort sikt.
Så vem står kvar som en riddare i vit rustning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar