Ungefär så ser det ut för Saab just nu.
Man har inte tillgångar nog för att betala sina löpande utgifter, något som kräver att man pantsätter de tillgångar man har kvar för att snabbt få kontanter. DN är hårda och sätter rubriken "Ingen lösning på Saab-krisen" även om det finns visst hopp om att kunna sälja Saabs fysiska byggnader för att sedan hyra dem av köparen, ett någorlunda vanligt knep för att öka likviditeten snabbt.
Information kommer mestadels från andra källor, bland annat missnöjda leverantörer, Riksgälden och IF Metall, vilket förstärker intrycket av ett företag i kris. När Saab själva uttalar sig knyts det till krisartade rubriker om desperat pengajakt. Fabriken står stilla "tills vidare".
I grund och botten rör det sig om ett företag som varit på fallrepet under en väldigt lång tid. General Motors var företaget som skulle rädda Saab en gång i tiden, Saab var den första svenska personbilstillverkaren som höll på att gå under när konkurrensen hårdnade. Senare gick Volvo samma väg.
När finanskrisen gjorde det svårt för de amerikanska bolagen att motivera förluster hos dotterbolagen såldes dessa ut - i Saabs fall mycket tack vare skickligt spel från flera aktörer eftersom General Motors säkert hellre ville lägga ner, något som såg ut att vara mer ekonomiskt för det amerikanska moderbolaget.
Saab lever nu på lånad tid. Det går att väcka liv i bolaget, det finns flera vägar dit, men det måste in kapital och det måste in snart. Det EIB-lån som Saab beviljats skall användas till utveckling och kan således inte rädda situationen. Så varifrån ska pengarna komma? Det behövs dessutom mycket pengar, uppemot en miljard kronor - i månaden.
Vågar underleverantörerna fortsätta leverera? Vågar kunderna fortsätta köpa? Vågar de som arbetar på Saab stanna?
Klart är väl ändå att Muller, som sysselsatt tusentals svenskar under en längre tid, ändå är värde en liten belöning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar