Underlaget är troligen ganska klent jämfört med för ett par år sedan. När priserna stiger går allt fler säljare ut på marknaden för att kamma hem lite extra pengar, men då priserna står stilla eller faller är det många som avvaktar.
Jag vill upprepa att boende inte skall ses som en investering, utan som en (livslång) kostnad. Möjligtvis kan det bli en god investering om man kan köpa en bostad utan att belåna den, men den sitsen är få förunnad.
GP nämner att stigande räntor och kommande bolånetak inte tycks synas i siffrorna, men samtidigt är det statistiska underlaget för litet för att man egentligen ska kunna uttala sig.
Fastighetsbyråns VD tycks tro att de som skall göra en bostadsaffär är väl pålästa och har gjort djupa analyser av situationen och att det är en bidragande anledning till att marknaden håller i sig. Naturligtvis ligger det i Lars-Erik Nykvists intresse att locka fler kunder till bomarknaden, det är väl ingen hemlighet att mäklarna lever på att försäljning av bostäder?
Jag är tveksam till att de flesta husköpare verkligen är så pålästa som de kan verka. Det finns köpare som ser banken som någon som ska övertygas om att man som köpare har råd att köpa, även om så inte är fallet. Några vita lögner kan göra hela skillnaden - allt ifrån att överdriva lönesituationen och längden på eventuella tillfälliga inkomster till att undanhålla information om planerad föräldra- eller annan ledighet.
Min personliga uppfattning är att man ska behandla banken som en affärspartner. Man ska vara ärlig och se till att man verkligen får hjälp med en bra kalkyl (om man inte har möjlighet att göra den på egen hand). Det kräver öppenhet och ärlighet - men kan man inte vara ärlig kanske man riskerar att hamna över gränsen i alla fall?
Givetvis ska man behandla banken som en affärspartner åt andra hållet också - ställa krav, spela ut bankerna mot varandra och se till att få ett bra helhetserbjudande. Men det är uppenbart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar